Jag förstår att jag inte är ensam om att känna så och det spelar kanske egentligen ingen roll hur gammal man var när man fick barn. Men. För mig handlar det om hela mitt vuxna liv. Jag träffade Pontus vid 18. Flyttade ihop vid 19. Förlovade oss vid 20. Blev gravid vid 21. Och på den vägen är det. Inga missförstånd bara innan jag börjar min rant. Jag ångrar absolut inget! Om det är en sak jag faktiskt drömt om och sett framför mig så är det att bli en ung mamma. (Ytterligare ett ”men”). Men, jag hade liksom inte hunnit med så mycket innan jag fick barn. Och då menar jag inte de faktum att jag inte hunnit resa och se världen, haft ett galet sexliv eller gått på massa klubbar och testat massa droger. Även om jag ”missat” just de sakerna så är de inte det som skaver, idag. Idag handlar det snarare om att jag inte hann bli bekväm i en känsla av att bara vara jag. I att vara ensam. I att tycka om mig själv. Jag hann inte lära känna det mest basala sakerna med mig själv som tex vad jag hade för intressen, favoritgenre i film eller böcker, musikpreferens, klädstil, favoritfärg, bilmärke, favoritsport osv osv. Jag är fullt medveten att sånt här förändras med tiden och att man inte är en och samma person livet ut. Men jag tror också att just den sökande delen med att hitta sitt grundjag, där man testar massa nytt, gör misstag, gör om, gör misstag igen, misslyckas, reser sig upp, ger upp och börjar om, DEN delen av livet behöver få komma fram för första gången i tonåren (när man gör revolt hemma). Sedan formas något mer i tidig 20-års ålder för att justeras flera gånger om under livets gång. Jag var aldrig en sån tonåring som gjorde revolt hemma. Det fanns inte riktigt utrymme för det. Jag var ganska mycket ”duktig flicka” med bra betyg och som hjälpte till med allt hemma. Dock gjorde jag såklart massa saker mina föräldrar aldrig kommer att få höra om 😏. Nej så att finna grundpelarna av mitt jag fick inte exploateras i tonåren. Jag gjorde det som förväntades av mig. När jag blev 19 och flyttade hemifrån flyttade jag direkt in med Pontus vilket var helt underbart. Sån frihetskänsla! Men snacka om att kastas in i vuxenlivet direkt och mamma pappa barn leken skulle följa strax. När jag blev mamma handlade allt om att göra det bästa för mitt barn. Som för de flesta andra föräldrar. Att fundera på kring vad jag tyckte var kul och i inspirerade fanns inte på världskartan. Eftersom att vi hade det väldigt knapert ekonomiskt handlade det om att hitta jobb som funkade med barn (att fortsatt jobba restaurang var inte ett alternativ). Dvs inte jobba för långa dagar men ändå få ut bra med pengar trots att man saknade utbildning. Det var ingen bra ekvation. Okej. Eeehh, plugga är skitbra när man har barn, åtminstone gällande tiderna för då behöver man inte vara borta kvällar och helger. Dessutom slipper jag ha glapp i inkomst om jag tar CSN. Och så hittar jag en utbildning som leder till jobb som passar när man har barn. Typ ett där man kan jobba 8-17 och gärna vara ledig alla lov. Helst vill man jobba efter barnens skoldagar…Lärare! Lärare blir perfekt! Sökte direkt. Kom in. Påbörjade utbildningen. Blev gravid igen för syskon vill man såklart ha. För barnets skull. Så att hon inte blir ensam. Inte hennes fel att vi skaffade barn innan vi hade ekonomin på plats. Lös det bara! Löste det. Hoppade av utbildningen efter barn nr 2 och började jobba så att vi skulle två hela inkomster. Fortsatte att jobba på samma arbetsplats i 10 år. ”Trygghet först” var ledorden. Ett till barn. Lägenhet som blev radhus som blev hus. Nytaget körkort som ledde till kombi som blev minibussen. Voilà! Anlänt till dagens datum. Typ. Finns massor av glapp att fylla i givetsvis och det kommer definitivt att komma här på bloggen. Men förenklat så är det här hur jag resonerade när jag fick barn. Barnen skulle inte sakna något för att vi valde att bli föräldrar tidigare än planerat och innan vi hade den ekonomiska tryggheten som hade gjort allt så mycket lättare (tro mig det fattade vi när barn nr 3 kom, jisses vad lätt det var!). Vare sig det handlade om materiella ting (absolut billigt och nedärvt), närvarande föräldrar (sällan båda samtidigt dock) eller t.o.m. det faktum att få syskon. Det var fullt logiskt för mig att under alla år lägga bort mina drömmar. Eller nej, vadå drömmar? Jag hade ju inte ens hunnit formulera drömmar att lägga åt sidan. Jag hade noll aning till den grad att jag inte ens hade förmåga att fantisera. Så kommer vi fram till idag då det i tiden ligger väldigt rätt att ta fram det man tidigare lagt åt sidan. Barnen är äldre. Jag är mitt i livet. De senaste två åren har visat mig att livet är för kort. Att man bör ägna sig åt det som fyller ens själ vad det än må vara. Jag har alla förutsättningar. En partner som stöttar. All nödvändigheter och ekonomin verkar vi fått lite ordning på efter att vi levt med väldigt låga inkomster senare tiden. Jag har t.o.m. en trygg anställning som väntar på mig om jag vill. Det betyder att jag idag kan göra precis vad fan jag vill! Vilken lyx! Vad jag vill! Men. Vad vill jag då? Det enda jag någonsin vetat är att jag velat ha en egen familj. Jag är så lycklig över den. Så stolt över min familj och vad vi åstadkommit. Men min familj är inte jag. Jag behöver ta reda på vad jag vill för att känna mig fylld. Jag kan inte ”bara” vara mamma. Jag kan nöjer mig inte heller längre med att vara mamma först. Jag vill vara mig själv först. Jag känner det så starkt. Det lite sorgliga är att det inte finns en ung kvinna att plocka upp och jobba vidare på. Jag måste liksom börja om helt från början. Det är tömmande och emellanåt läskigt men jag har gett mig fan på att ta reda mitt hjärtas innersta önskan. Inte falla tillbaka på det jag tror krävs av mig eller enbart rätta mig efter barnens bästa. MIN resa är här och nu! Jag måste tillta mig själv att testa. Misslyckas. Börja om. Känner ni igen er här eller är jag som jag känner mig, ganska ensam? Ni som börjar få äldre barn och kan lägga mer tid på er själva, vet ni då vad ni vill göra? Har ni drömmar att återuppta? Ni som redan gjort resan, hur fan gjorde ni? Hur ser livet ut för er nu?
