Helgen började ganska trögt efter en ganska tung vecka. Milian som inte kom iväg till skolan en enda dag. Zoe som drog ut en tand under ett tillstånd som kändes som nästintill utan bedövning. Tjafs med Cordelias skola om hennes skolgång. Finns otroligt mycket att säga om var och en av dessa punkter men låt mig fokusera på rubriken. På lördagsmorgonen såg jag att det skulle vara en Sten- och kristallmässa i Västerås. Efter en del övertalande lyckades jag få med Cordelia! Det var verkligen massa fint och jag höll på att gå bananas med inköp. Men tyvärr blev inte detta fokus. Det som skulle vara mamma-dottertid bland massa glitter blev något annat. Det började med den vanliga scanningen. Ni vet (eller inte alls) när man scannar rummet på antal svarta för att få ett hum av hur utsatt man är. Det här går oftast ganska fort och talar direkt om för mig hur pass mycket gard jag behöver ha uppe. Här inne var den väldigt hög. Jag har lärt mina barn mycket om att växa upp som svart/mixade i ett vitt land men just denna scanning har jag inte pratat om. Dock märkte jag att Cordelia gjorde den helt naturligt. Det yttrade sig som ett ”Oh fuck! Vad gör vi här egentligen?!”. Jag svarade bara med att det skulle bli kul och att hon skulle slappna av. Även fast jag var på helspänn med garden mitt framför ansiktet. Blickar absolut. Direkt uppspärrade ögon mot mitt håll om jag höll i ”för mycket”. Jag är ju dock van vi det så jag höll upp allt väldigt synligt och var noggrann med att inte gräva i fickan efter min telefon. Trots att jag behövde telefonen för att kolla min lista med kristallpärlor jag ville köpa. Jag missade några visade det sig när jag kom hem. Och sen kom det första uttalandet. ”Och vart kommer den här vackra flickan ifrån då? Säg mig, får jag fråga om ditt stjärntecken?”. Jag blir överrumplad. Inte för frågan för den var väntad. Snarare att det var två frågor samtidigt. En luring. Jag svarar att jag är Vattuman. Cordelia står bredvid och ler artigt. Hon berättar att hon är Lejon. Den äldre mannen har ett oskyldigt och vackert ansikte. Kroppen är späd och håret, det som finns kvar, är grått. Ögonen är vänliga och hans röst inbjudande. Medan han vant visar upp sina kristallsmycken med svepande rörelser frågar han igen. ”Och vart kommer den unga damen ifrån?”. Jag svarar att mina föräldrar är födda i Eritrea och ser på Cordelia, nästan lite ursäktande som att jag sålt ut mig. Men han är så jäkla gullig och rar. Han nästa mening medan han säljer på mig mitt stjärntecken hänge är, ”Om vi pratade i telefon skulle jag aldrig ha vetat att du kommer från ett annat land än Sverige. Du måste vara född här?”. Jag har vid det här laget gett upp och låter honom spy ”komplimanger” över mig. Som så många gånger förr ler jag sammanbitet och säger att jag köper det där ”Falkögat”. Allt bara för att få lämna hans stånd. 300kr fattigare går jag vidare. Svär tyst för mig själv att jag borde sagt något. Eller kanske inte. Vad hade varit bäst för Cordelia i den här situationen? Jag säger inget till henne utan måste samla mig först för att kunna vara pedagogisk. Cordelia säger själv att han inte fattar. Att han försöker vara snäll men att det blir fel. Han har fel. Han gör fel. Men menar väl. Att han är gammal. Att han inte vet bättre. Att han hade så snälla ögon och var så gullig. Sen landar hon i att nej, det där var ändå inte OK. Cordelia 1-0 exotifiering Nu ökar vi farten något för vi känner att vi inte kommer att bli långvariga. Jag köper några kristaller till. Förvånas av oroliga stenar. Cordelia köper en dinosaurietand och sedan fastnar jag vid ett stånd med otroliga ametistkluster som jag är ute efter. Det går exakt två sekunder innan mannen vid ståndet säger: Hej hallå! Vart kommer du ifrån? Vad menar du? Jag tror du kommer från Nigeria. Nej. Kanske från ett arabland då? Nej, jag är svensk. Okej, men var kommer dina föräldrar ifrån? Var kommer dina ifrån? Va? Säg då! Eritrea. Mina föräldrar kommer från Eritrea. Är du nöjd nu? Åhh wow. Kvinnor från Eritrea är så vackra. Du är så vacker. Jag menar det verkligen. ALLA från Eritrea är så vackra. Okej. Hejdå! Det blev inget ametistkluster från det här ståndet av uppenbara skäl. Jag tittade på Cordelia för att försöka förstå hur jag skulle kalibrera min pedagogiska mammahjärna. Men hon förstod precis. Hon vet att hon inte ska behöva le artigt tillbaka och ta emot denna ”komplimang” som män skräder omkring sig. Vuxna män. Man behöver inte heller få utbrott på alla för det är inte vårat jobb att lära dem. Men vi ska inte behöva bära deras fördomar och deras syner på oss. Cordelia 2- 0 exotifiering Nu är hon klar. Hon ville inte vara kvar där längre. Rummet har krympt. Folk krockar in i henne och luften har tjocknat. Ja, det blev dags att åka hem. Nog med safari för dessa människor. Hejdå! Disclaimer! Fanns såklart även massa härliga utställare där också. Men dessa två säg ur lite av vår energi och hjälper att upprätthålla bilden av oss som något annat än likvärdiga. Bara så 🖤 Blev inte så många bilder men här är mitt ametistkluster 😍
