Absolut. 10 veckor sommarlov är bra mycket mer än de flesta (läs vi) kan hantera. Lite pandemi på det. Sedan det faktum att vi de senaste 2 åren mer eller mindre varit hemma på heltid båda föräldrarna och barnen har kunnat komma hem direkt efter skolan, dvs inget fritids. Det har gjort att egentid har varit i princip obefintligt. Något man heller inte prioriterat då cancern kom för då handlade det om att få vara varann så nära som möjligt, så mycket som möjligt. Men nu när onsdagen närmade sig och med det skolstart längtar jag så fruktansvärt mycket. Rutiner. Andningspaus. Någon annan som fixar mat, styr upp dagen. Vilken jäkla lyx! Det är bara det att med vardag och skolstart kommer Milians ångest tillbaka. Hur mycket vi än hade påmint honom om att det på onsdag small, hade han på tisdagen glömt det och var nära en panikattack. Bara veckan innan fick vi också veta att det hade fuskats med medicinen. Han låtsades ta den, riggade som att han gjort det. Det var så avancerat. Lögnen. Så iskallt. Så olikt honom. Vi hade märkt att medicinen inte riktigt gjorde sitt jobb men tänkte mer att det handlade om att han vuxit och behövde öka dosen. Men något gnagde ändå. På något plan visste jag men kunde inte föreställa mig att han kunde ljuga på det viset. Det var inte förrän jag sa att vi kommer att behöva öka dosen men om det av någon anledning är så att han inte får i sig all medicin (han tar den utspädd med yoghurt, så inte så konstig fråga) och vi då går på starkare dos så kan det vara farligt. Då ökar vi den av fel anledning. När jag sa att det kunde vara farligt erkände han. Ganska direkt. Man känner sig så jäkla misslyckad på något sätt. Hur kunde vi inte ha märkt det? Hur kunde vi låta honom själv ansvara för att ta medicinen? Det var bara det att det var sommarlov och vi ville sova ut på mornarna och han är ofta uppe och klar vid kl 7 varje dag… Nu hade vi alltså en vecka på oss att komma igång med medicinen igen. Den som tog två timmar att ta den första tiden och sedan snittade på en halvtimme (han kan inte svälja tabletter och vi har testat sååå många sätt). Vilket liv det blev. Allt från att ”Jag vill inte”, ”Jag kan inte”, till ”Det här är bara för er skull”, ”Jag behöver inte ens medicin”, ”Jag mår mycket bättre utan”. Det får ju en verkligen att vela. Har vi verkligen fattat rätt beslut? Eller, tar han medicin för att VI ska få ett mer bekvämt liv? Egentligen har vi ju redan gått igenom det här. Bestämt att det är det bästa för honom för att skapa de bästa förutsättningarna. Vi har satt plus mot minus. Kollat av hur han mått. Kollat så att hela hans härliga personlighet inte försvunnit. Det enda medicinen gjort är att han kan fokusera de timmarna han är på skolan. Det har enbart varit positivt. Ja, förutom den lilla detaljen att Milian mer stannar upp, tänker och reflekterar. För en person som inte gjort det tidigare och inte successivt vant sig vid att ”tänka” innan man utför, så kan det bli ganska omvälvande och ångestladdat. Så är vi framme vid skolstart. Tjejerna är peppade. Alla är uppe tidigt. Allt går enligt plan, enligt tid. Milian tar medicinen på 30 min. Han peppar sig själv och vi honom. Alla fem lämnar huset samtidigt. Egentligen är det promenadavstånd till skolan men det känns bättre om vi åker bil tycker Milian. Cordelia lämnar oss för att hon förmodligen inte vill synas med oss…Vi stannar vid Zoes skola där jag och hon säger hejdå till Pontus och Milian. Vi önskar honom lycka till och säger att vi ses sen! Zoes lämning går bra. Hon är väldigt pirrig men bestämd och målmedveten. Det är väl mest jag som blir blödig. Hur gulligt är det inte när alla de här små människorna springer in när klockan ringer. Med deras oproportionerligt stora ryggsäckar fyllda med regnkläder, extrakläder och stövlar, så tunga att de får huka sig en aning framåt. Så jäkla gulligt! Jag åker vidare till Milians skola och väntar in Pontus. Det tar en timme. Sen ser jag Pontus komma mot bilen. Wohoo, han gick in! Men när Pontus närmar sig ser jag att han gråter. Det har varit jobbigt. Riktigt jävla jobbigt! Ångesten hade börjat när han såg skolbyggnaden. Man kunde riktigt se kroppsspråket förändrades. Ögonen tårades. Andningen blev kort. Pontus kände att han hade lämnat honom. Ensam i sina känslor. Övergivit honom. Trots att hans fantastiska lärare tog emot honom. Som hon fick göra nästan hela förra terminen. Så kände Pontus att han inte stod upp för sin son. Just som han hade behövt när han var liten. Vi pratade mer om det när vi kom hem. Om hur vi inte är våra föräldrar. Om att vi gör vårt bästa och gör det jävligt bra. Om att vi är inkännande. Inlyssnande. Närvarande. Men vi kan inte alltid lyckas. Barnen kommer att ha ont flera gånger. Efter allt vi gått igenom är det naturligt att vilja skydda dem från det. Men det är inte så de kommer att ha det. Det vet vi. Vi peppade varandra och satt resten av skoldagen nära telefonerna ifall att läraren skulle ringa och be oss hämta. Hon ringde aldrig. Skoldagen hade ändå gått bra visade det sig. Milian kom t.o.m. hem med en kompis efter skolan 😭. Under tiden Milian var borta så hade vi fixat hans rum. Satt in en tv (finns en hel historia kring den här tv:n den är typ 16 år gammal 😂), skrivbord och en riktig gamingstol. Materiell lycka kan inte fixa insidan, den kommer vi fortsatt att jobba hårt med. Men herregud så fint att se honom så lycklig! Ligga i sängen med en vän och kolla på film, spela och sen äta middag tillsammans. Dagen därpå var Milian pepp på att gå till skolan. ”Idag kommer det att gå bra”, sa han. Vi trodde honom. Stöttade honom. Fanns där. Men när han närmade sig skolan även denna dag så hände samma sak. Ångesten. Den korta andningen. Ögon som tårades. Gårdagen på repeat helt enkelt. Jag satt och väntade i bilen. Förväntade mig att vänta en timme även denna gång. Men efter 20 minuter kom Pontus. Ledsen men inte gråtig. Det hade gått bättre. Fortare. I skrivande stund sitter jag och inväntar dagens resultat. Hur kommer det ha gått? Är det en bra eller dålig dag? kommer han ha kunnat äta lunch. Har han varit med någon klasskompis. Eller han har mest bara suttit i grupprummet ensam för att han inte mäktat med. Jävla fula ångest! Jag är så trött på dig. Du gör illa mitt barn! Kan han bara få vara just det, barn 🖤
