Jag och min lillasyster Niat skickar ett par gånger i veckan, enligt vår mening, skitroliga memes till varandra. Enligt vår mening för att andra kan se de som alltför mörka och hemska men det är där vi tycker att komik är som bäst. Gränsfall. Mörk. Ironisk. Så nära den smärtsamma sanningen att det blir för mycket och vi brister ut i skratt. Det är vårt absolut bästa. Sånt man inte kan dela med sig av till alla men i mitt fall till den som jag kallat syster i 33 års tid. Som jag delat hem med i 18 år, rum med i 15 år och t.o.m säng i fyra år (vi bodde väldigt trångt en period med sju barn hemma i en fyrarummare). Niat fattar precis och så även jag. Igår skickade hon däremot en meme som jag faktiskt kan dela med mig och som är så jäkla accurate. Den löd: Having siblings is so weird lol. You spend the first 15 years of your lives fighting & one day you wake up like "this mf alright" För mig och Niat har det varit precis så. Vi var katt och hund tills vi inte var det längre. Från att slåss (förvisso med öppen handflata) till att vara bff:s. Det fanns ingen mellanperiod eller en tidpunkt för resolution. Det bara blev. På något sätt så är det så jag sett på syskonkärlek. Det hör till att barnen nästintill ska hata varandra för att en dag vakna upp frälsta. Älska varandra villkorslöst och aldrig vilja vara utan varandra. Därför har jag någonstans varit okej med deras tjaffs och oenigheter. Deras gliringar och munhugg mot varandra. Att de utmanar varandra, kaxar upp sig och har en hård ton. De har i princip aldrig slagits för det har varit nolltolerans mot det här hemma. Men ord har de kastat som vassa pilar mot varandra. Det är väl bra ändå, har jag tänkt, att de lär sig att vara verbala och att ute i världen slåss med ord och intellekt. Det håller jag fast vid än idag, men... Men cancern har ändå förändrat min syn på syskonkärlek en del. Enligt min tidigare syn skulle barnen alltså vänta ca 15 år på att börja gilla varandra, på riktigt. Cancern gjorde det smärtsamt tydligt att alla barn inte får fylla 15 år. Att leva i nuet som man lär sig efter ett cancerbesked är inte alltid lätt. Nu kan man ju lägga in olika värderingar i vad "leva i nuet" innebär och just det jobbar jag fortfarande på. Jag vill att det endast ska innebära att i stunden just här och nu vara "härvarande" snarare än endast närvarande. Men just nu blandas det ihop med att inte missa en möjlighet, säga ja oftare, inte bråka i onödan, passa på, varva ned och ständigt, ständigt vara tacksam. Det är energikrävande. Exakt precis tvärtom vad det egentligen innebär att leva i nuet. Men vissa saker går inte att undgå. Hur jävla jobbigt det än är att skriva det så är det ett faktum. Alla syskon får inte fylla 15 så de kan inte vänta med att bli varandras "ride or die" (inte för alla syskon såklart men i min vackra fantasi så har jag kunnat se just mina barn så i framtiden). Den stressen har gjort att jag idag inte riktigt klarar av att mina barn bråkar. Inte ens tjafsar. Det väcker någon form av skräck i mig. Men skräcken är inte långvarig (förmodligen för att jag bestämt att jag inte kan leva i skräck längre). Jag skjuter snabbt undan känslan och den omvandlas istället till vrede. Ilska. Frustration. Dessa känslor är mer, bekväma. Nej, bekanta för mig. Det mest konstruktiva i dessa lägen hade varit att vara kvar i känslan av skräck. Observera den. Ta in vad den innebär. Släppa den. Och sedan agera från en förhoppningsvis lugnare plats. Metodiskt och systematiskt ta itu med barnens oenigheter. Hjälpa dem. Lotsa dem. För att sen se de bli sams. Istället blir jag nu för tiden så arg och irriterad att jag bara skriker åt dem att sluta. "Det räcker!". "Jag orkar inte mer!". "Jag kommer att bli galen här!". Det hela har eskalerat nu när alla är hemma hela tiden. De tjaffsar konstant om precis allt. Turas om så att det alltid är minst två som tjaffsar åt gången. Det har bara gått en och en halv vecka av sommarlovet... Jag har ju gjort det här förr så den ruttade trebarnsmamman i mig vet att ca två till tre veckor in så hamnar alla i sommarlovslunket och slutar vara i luven på varandra. De vänjer sig vid varandras sällskap. Hittar sin rytm och slutar störa sig. Den stressade cancermamman i mig däremot är uppåt väggarna cray cray för hon tänker att vi måste leva i nuuuuet och att vi inte har en minut att lägga på att vara osams. Några namaste senare är jag lugnare. Pontus kan oftast lösa av mig så att jag kan gå iväg ett tag och andas ostört. Ostört är inte heller helt riktigt för det är alltid någon som frågar "Vart är mamma?", med jämna mellanrum och då måste jag börja om med min djupandning för cray cray nivån ökar för varje gång jag hör mitt namn, min titel. Så ett steg fram, två steg bak tills jag hamnar på en någorlunda neutral plats. Väl på min neutrala plats landar insikterna en efter en. Hur ett tjaffs mellan barnet mycket väl kan vara i nuet och självklart inte är avgörande för deras syskonkärlek. Hur det är okej för mig att i stunden bli rädd när de bli osams för att jag är så mån om att de ska fatta varandras fantastiska sidor men att det inte är avgörande för deras syskonkärlek. Att min syn på syskonkärlek inte behöver vara deras. Att min upplevelse inte behöver vara deras. Att jag inte är mina föräldrar. Att mina barn inte är jag och mina syskon. Att jag visar dem varje dag hur man kan älska. Att de visar mig varje dag hur man kan älska ett syskon. Att de kan få fylla 15 år. Att de likväl kan få fylla 100 år. Att cancern inte behöver komma tillbaka. Att hela tiden tro att den ska göra det innebär att det blir omöjligt att leva i nuet. Ja men, repeat på det här imorgon då....
