Nu kom det där jävla brevet igen. Det där som jag ständigt blundar och bävar inför men på något sätt känner kommer alltför sällan. Brevet som talar om att det är dags för Zoe att kolla sin blodstatus. För att kolla att allt är okej. För att se till att cancern inte kommit tillbaka. Bävar inför för att det är en ständig påminnelse om att jag alltid måste vara på min vakt. Att närsomhelst kan livet ta en tvärvändning och kastas tillbaka till sjukhus, skrik, gråt, smärta, blod, kräk och så otroligt mycket ångest och skräck. Allt efter ett litet stick i fingret. Längtar till för att omställningen från att gå från blodprover två gånger om dagen till en gång om dagen till två gånger i veckan till en gång i veckan till en gång i månaden till nu endast var tredje månad är jäääävligt lång tid att hålla andan. Tidigare hade jag större koll på vad som pågick. Läste resultaten på 1177 innan läkarna hann komma in med dem på vårt sjukhusrum (eller senare ringde hem och berätta) för att jag skulle vara beredd. För mig gav det en känsla av kontroll i en situation som komplett saknade reson och kunde svänga hur snabbt som helst. Jag tydde resultaten. Försökte räkna ut åt vilken håll de var på väg. Allt för att vara beredd på hur hennes mående kunde förändras eller när hon skulle behöva mer blod, trombocyter, antibiotika osv osv. Men nu går det alltså tre månader emellan. Resultatet sen sist är tre månader gammalt och inte värt att tas i beaktning. Det är en livstid sedan. Vad som helst kan ha hänt. Så istället är jag mer på att kolla hennes allmäntillstånd. Äter hon sämre? Har hon gått ner i vikt? Är hon tröttare än vanligt? Har hon ont i magen? Är det där farliga blåmärken eller bara sommarben fulla med äventyr? Inget nytt sen tidigare. Det här jag gjort länge. Men nu är det som att det hänger på mig när jag inte har blodproven att backa upp mina iakttagelser på. Ändå är det just det man vill. Det man längtade till att få komma tillbaka till. Vardagen. Det vanliga och tråkiga. Bort från sjukhus, slangar och provtagning. Men på ett sätt var det ju en snuttefilt. Någon som alltid hade koll. Som inte missade något om du själv gjorde det någon gång. Ja. Zoe mår bra. Idag. Hon är pigg och leker som vilket barn som helst. Hon har en aptit på livet större än de flesta. Hon vill göra allt och lite till och gärna samtidigt. Hon är busig, glad och trotsig. Hon är som vanligt. Men ändå inte. Hur mycket jag än vill lämna cancerlivet bakom mig så går det inte. Förmodligen aldrig för livet är förändrat för gott. Vi kommer alltid att ha koll på henne när hon växer upp. När hon är klar på barnonkologen kommer hon att flyttas till vuxenavdelningen. Kallelsen kommer alltid att komma. Bara med glesare mellanrum. Så egentligen ska jag alltså vara glad för mina tre månaders mellanrum. För när det om ett tag ska gå ett helt år. Vad gör jag då?
