Jag hann bara börja smått med mitt självförverkligande. Allt var verkligen så jävla bra nu. Barnen började bli ”stora” och var nu 11, 9 och 5 år och var nu nästan helt självgående i sina rutiner. Jobbet var riktigt kul och Pontus hade äntligen hamnat på en arbetsplats som han verkligen trivdes på och ville stanna länge på (efter sisådär 18 olika jobb senaste åren). Vi hade bott i vårt hus i snart två år och började få en skön hemkänsla. Vi tjänade mer pengar nu än någonsin och hade lagt undan till en riktigt bra buffert för första gången någonsin och började drömma om en utomlandsresa, vi hade tidigare bara utomlands en gång tillsammans som familj och jag och Pontus hade bara rest en gång som par. Barnen hade vänner över ofta och mådde så himla bra, bråk var nästintill obefintligt här hemma även om ljudnivån alltid är hög av olika anledningar. Jag och Pontus var så jäkla bra ihop, trivdes i varandras sällskap och tjaffsade, på riktigt nu, aldrig. Vi hade det så sjukt bra ❤️ När jag läser det här så låter det som rent idylliskt hittepå. Men eftersom att jag vet att det inte var så väljer jag att se det som en förberedelse på vad som var på väg. Jag hade alltid levt mitt liv som på en balansvåg. Om något riktigt bra hände väntade jag bara in det dåliga och om jag hade haft det riktigt dåligt så var jag övertygad om att det snart skulle ljusna. Life on a scale helt enkelt. Men just denna period var jag inte i de tankebanorna. Jag för uppslukad av att vara lätt och lycklig för en gångs skull och det var precis just då käftsmällen kom. Vi hade den bästa sommaren vi någonsin hade haft ❤️ Bara dagar innan cancerbeskedet. Jag ser ju hur trött hon var. Zoe, som alltid var full av energi, började bli så trött. Hon somnade i soffan på kvällarna och ibland mitt på dagen. Detta var egentligen det enda tecknet vi fick till en början. När jag tänker tillbaka så klagade hon över magont, men vilken 5-åring gör inte det. ”Mamma, säg igen vilka saker som kan göra ont i magen”. ”Du kanske är pruttig, eller hungrig, eller ätit för mycket, eller orolig för något, eller….”. Och så höll jag på tills vi hittade något vi kunde enas om att det nog var denna gång. Inte visste jag att hon hade en förstorad mjälte och en kraftigt förstorad lever där inne. Jag tänker också tillbaka på hur hon ibland fick ont i benen, men vilken 5-åring har inte det? Växtvärk är väl vanligt i den åldern och hon såg verkligen ut att ha blivit riktigt lång. Ja lång var det nog hon hade blivit. Hon såg ju smalare ut men det var nog bara att hon blivit längre, inte gått ned i vikt. En dag hittar både jag och Pontus, oberoende av varandra, en knöl under Zoes haka. Den ligger på ett sånt märkligt ställe och det är verkligen konstigt att vi båda hittar den. Men vi säger inget till varandra, det är säkert bara någon liten fettknöl. Men redan då känner jag något. Absolut inget man kan ta på eller ens beskriva i ord men en känsla väcks hos mig och man kan säga att jag nu är på vakt. Bara någon dag senare hittar vi en stor svullen knöl bakom Zoes öra och nu går det fort i mitt huvud. Vi ringer vårdcentralen och kräver att får träffa läkare snarast. Dagen efter är Zoe och Pontus på plats medan jag har något jävla viktigt styrelsemöte på jobbet som jag kände gick åt helvete. Jag bara tänkte på Zoe och mina katastroftankar var redan i full blom. På vårdcentralen trodde de att det bara var något vanligt förkylningsvirus då det var i början på oktober men de bad oss återkomma om hon fick feber. Samma kväll kommer febern. Zoe sov i vår säng den natten och jag börjar undersöka hennes kropp efter viss tid av intensiv googling. Jag hittar svullna lymfkörtlar i hennes ljumskar, knölen bakom örat är större, febern, ont i magen, tröttheten. Jag VISSTE att det var leukemi. Jag KÄNDE att det var leukemi. Ringer min syster och gråter och skrattar om vartannat för man låter ju helt knäpp. Självklart kan det inte vara leukemi.. Dagen efter ringer vi till vårdcentralen och får läkartid samma dag. Jag är väldigt noggrann med att läkaren ska känna på hennes mage men vågar inte fråga om något är förstorat. Jag ber dem att ta ordentligt med blodprover och frågar när vi får svar på blodkropparna och inte bara virusinfektion. Han säger att svaret kommer imorgon och bokar in en tid då vi ska komma och få svaren presenterade. Han är förvånansvärt tyst den här läkaren ändå… Det är nu den 4 oktober 2019 och jag och Pontus går tillsammans för att få provsvaren. För säkerhetsskull men det är säkert inget. Väl framme har provsvaren ännu inte kommit så vi kommer överens om att läkaren ska ringa oss sen. Detta är en annan läkare än den vi träffade igår. Utdrag från Instagram 9 oktober 2019: De ringer från vårdcentralen när vi är inne på Ica på Gränby. Det står ”okänt” på min telefon. Just då är Pontus iväg och kissar med Zoe och Niat som också är med ser jag inte. Jag svarar. Jag hör ”Visst är det Zoes mamma”. Mitt hjärta bultar så jävla snabbt nu. Jag har försökt att hålla mig lugn men nu är jag kräkfärdig. Jag hör henne säga ”Jag har tyvärr inga bra nyheter”. Nu kan jag inte andas längre. ”Zoe måste åka upp till barnakuten snabbt”. Jag ser mig omkring men ser inte Niat och Pontus är inte ännu tillbaka. ”Ni måste åka upp nu för att se att det inte är cancer”.Jag får ingen luft. Känner att jag håller på att svimma. Letar men ser ingen jag känner igen. Hänger lite över en kyldisk för att inte ramla. Jag hör henne säga att jag ska sätta mig ner och andas. ”Jag kan inte. Jag handlar”. Hon säger att hon väntar med mig i telefonen tills jag hittar Pontus. Jag går runt och letar. Går ut för att se om han kommer. Kan inte se för alla människor. Det är så mycket folk en fredag eftermiddag. går in och ut ur butiken flera gånger. Jag hör henne prata men vet inte vad hon säger. Hon lovar att vara kvar tills jag hittar Pontus. Sen ser jag honom. Jag hinner tänka att nu förstör jag hans liv. Han ser mig och förstår direkt. Hon behövde blod direkt! Det gick så fort. Efter första cellgiftsdosen, 4 dagar efter beskedet, så blev hon så svag att hon behövde rullstol. Hur lugnar man ett barn när man vet att det finns en riktig livsfara? Hur tröstar man ett barn som har en smärta man inte kan ta bort? Du gjorde det bra, Pontus. Inne på operationer alltför ofta. Oftast var det benmärgsprov som skulle tas. Under sin behandling drabbades Zoe av diabetes. Lyckligtvis försvann den snabbt. Visst kan ni se i hennes ögon att tänkte fixa det här? Från att vi upptäckte första knölen under haken, till att Zoe fått en tillfällig diagnos tog fem dagar. Vårt liv fick världens käftsmäll från ingenstans och livet skulle komma att se helt annorlunda nu. Jag kommer att ta er tillbaka till tiden med cancern och hur det var i början, mitten och nu när vi försöker återgå till ett normalt liv men det får komma allt eftersom. Det blir för tungt att skriva utförligt om alla bitar med en gång så den som vill ha en snabbgenomgång kan såklart se det på mitt instagram som var skrivet i realtid. Så här i backspegeln så är det mycket bearbetningen om vad som hänt. Vi hanterar det som drabbats oss vare dag. På ett sätt är den här delen av cancern värst. Nu när man bara sitter och väntar in ett återfall. Det spelar ingen roll hur mycket man än djupandas och tar promenader. Jag kan gå jorden runt och det kommer inte att kännas lugnare i hjärtat. Det känns som aldrig. Det kan hända att jag behöver älta den här delen av cancern rätt mycket här. Ni får ta det helt enkelt. Det är ju trots allt min blogg ☺️. Tack för att ni lyssnat
