Jag brukar gärna skriva av mig just när ångesten ligger på alldeles för hårt men den här gången ledde det till att jag bara la av allt. Jag fick ett meddelande om att cancern eventuellt var tillbaka. Inte för oss, men för våra vänner och deras lill tjej. Jag ville kräkas. Det är sjukt hur snabbt tankar rusar i huvudet och hur snabbt alla känslor går genom kroppen för att sedan finna sig helt avdomnad och tom. Men fortfarande med en tryckande ångest över bröstet. Man har lärt sig, i teorin, att leva i nuet och man kämpar för att göra det i praktiken också. När ett sånt här besked kommer så är det just det man måste gå tillbaka till. ”Vi vet inget ännu”. ”Vi måste invänta provsvar innan vi reagerar”. ”Just precis nu har inget ännu hänt”. Ja, men tjena! Hur fan då? Jag är redan där. Där jag ser henne gå igenom alla behandlingar. Inlagd på samma avdelning, samma läkare, sköterskor och undersköterskor. Bara barnen som är nya. Nya familjer med samma mission. Att hjälpa sitt barn att blir friskt igen. Att bara få vara barn igen. Svaren dröjer. Något om att det är ny personal på patologen. Varje dag känns som en månad. Jag ser gröna sjukhusfiltar. Medicinpumpar som tjuter i natten, gärna varje timme. Kräk. Håravfall. Döden lurandes så nära inpå. Det dröjer en vecka och så kommer svaret. Ingen cancer i benmärgen. Man har kollat cellerna en och en. ”Glad” är inte rätt ord. Inte ”lättad” heller. Fan ”tacksam” täcker inte heller känslan. Det är alla de orden men kombinerat med så mycket orättvisa och smärta och sorg. Räcker det inte med att man redan gått igenom skiten en gång? Känt alla möjliga typer av rädslor och smärtor som andra bara kan mardrömma om. Varför få dessa nya påminnelser om att livet är så skört? VI. VET. REDAN. Nu var det inte ens mitt barn kunde lika gärna varit. Som cancerförälder bär man alla cancerbarn på något sätt. Det finns ingen som fattar som oss. Önskar att ingen behövde fatta som oss ♥️
