Eller två mysiga helger faktiskt. Trots att vi varit sjuka och hostat dagarna i ända både jag och Pontus, trots att sömnen varit nästintill obefintlig samt att vi varit tvungna att skjuta på Zoes benmärg så har vi ändå haft det bra. Jag tror att vi blivit ganska bra på att vara i karantän tillsammans. Dvs vara inlåsta och inte ha ork, lust eller förmåga att hitta på något särskilt. Förra helgen fick mig att fundera kring saker vi gör som familj. Zoe älskar verkligen att göra pepparkakshus 😍 Det var vid så många tillfällen förr då jag försökte fixa påtvingat mys, aktivitet eller annan familjestund som oftast bara gick åt helvete och alla bara blev sura och missnöjda. Jag trodde någonstans att vi var tvungna att hitta på saker tillsammans som familj. Annars var vi inte en riktigt familj. Alla andra gjorde ju sånt. Hittade på saker med sina barn varje helg, ibland tom på en vardag (?!) och verkade genuint att tycka om det. Medan jag, jag gillade ju att tex baka men då ville jag att barnen skulle vara utom räckhåll. Jag kunde också gilla en tur till skogen men då helt ensam och med mina lurar eller en god vän i örat. Jag gillade att pyssla och vara kreativ ibland men jag ville göra på mitt sätt och att det ska bli fint, inte att ett barn skulle vara där och vilja ha sin vilja igenom så att resultatet såg ut som, att ett barn gjort det. Det är av samma anledning som vi brukade ha fyra granar hemma. Jag hade en egen, fin, gran som stod i vardagsrummet och barnen hade en varsin på sina rum som de kunde dekorera bäst de ville. Man får inte säga så. Eller, jag upplever att man inte får säga så för att risken är att man ses som en sämre förälder där ens egna vilja går före barnens. Förutom av de föräldrar som känner likadant såklart. Sånt jäkla fokus! Vi har varit trötta, sjuka och orkeslösa så länge men nu hade vi en riktigt första och andra advent där vi faktiskt orkade hitta på lite julpyssel och det fanns noll tvång. Zoe satt hela dagen utan några riktiga pauser. Alla andra familjemedlemmarna kom och gick som de ville. Vi satt nog aldrig ner alla fem tillsammans, men det är ju sen gammalt. Det kravet på att alla fem ska vilja göra samma sak, vid samma tidpunkt OCH ha kul samtidigt, la vi ned för många år sedan. Det är inte värt besvikelsen. Jag ÄLSKAR mina barn. Jag ÄLSKAR deras egenheter. Jag fullkomligt ÄLSKAR deras personligheter. Jag ÄLSKAR också att få göra saker ifred och numera ÄLSKAR jag, mer än någonsin, att göra saker tillsammans med dem, men bredvid varandra. Alla håller på med sitt egna och uppsluka sig i stundens kreativitet utan att bli "störd". Självklart blir det ett “Mamma kan du…?” emellanåt, men det är inte samma som att sitta bredvid och assistera hela tiden. Förra helgens pysslande var verkligen mysigt för att alla fick göra precis som de ville. Precis när de ville. Hur ska man annars förena en tonårsdotter, en son med ADHD, en 6-åring som tar igen efter en cancerbehandling och är som en duracellkanin, en mamma som har ett sviktande humör och energi samt en pappa som bara försöker att balansera alla och hålla sig hel. Det här är våra svårigheter och som kanske är extrema jämfört med andra familjer. Men alla har sitt. Kan vi bara släppa krav och måsten och göra det som funkar, även om det betyder att inte göra något alls ibland. Man kan ju inte kräva för mycket... Gissa vilken som hör till vem Vi hade ingen riktig adventsljusstake så fick improvisera Jag har åtminstone släppt kravet på att det ska se perfekt ut denna jul. I år har barnen fått bestämma hur granen ska bli och jag gör mitt bästa för att inte gå fram och korrigera alla “fel” jag ser i efterhand. Jag kommer förmodligen strunta i att baka lussebullar och köpes går minst lika bra. Ingen Nisse flyttade in men vi har gjort så gott vi kunnat i år. För det är ju just det vi lär våra barn. Att göra sitt bästa efter den egna förmågan, inte vara bäst, inte jämföra med andra. Jag är stolt över oss som ändå orkat med det som blev i pynt- och pysselväg. Kram till er som behöver det!
