Något jag försökt ducka ett tag är om jag ska gå tillbaka till mitt gamla jobb som hotelldirektör. Ja eller nej? Rätt eller fel? Bra eller dåligt? Jag har alltid (med modifikation) tyckt om mitt jobb. Verkligen tyckt om medarbetare och kollegor. Utvecklats. Peppats. Vuxit. Över 10 år av mitt vuxna liv har jag vigt åt den arbetsplatsen. Utan utbildning i botten kom jag in som frukostvärdinna och arbetade mig ”upp” för att nå den högsta position. Väl där var det lite Bambi på hal is och en känsla av ”en ulv i fårakläder” och en konstant gnagande av att ”Snart, bara snart kommer de på mig! Snart kommer de att fatta att jag kan absolut ingenting om den här skiten 😱”. Den dagen kom riktigt aldrig. Tvärtom fick jag fått mycket beröm och pepp. En hel del ”Nej men vart har den här tjejen varit? Mer av henne!”. För en tjej med höga prestationskrav kan sådana ord vara förödande. En boost för egot absolut, men ett nederlag för självkänslan. Det blir en ständig jakt av att man MÅSTE göra bra (gärna bäst) för att få de bekräftande orden fast när man väl fått de så tror man ändå inte på de då man inte värdesätter sig själv högt nog. Då jagar man lite till för att bli ännu lite bättre och så är prestationskarusellen igång! Det är nog få som tidigare skulle säga att jag hade låg självkänsla. Jo, eventuellt de i min närmast cirkel men om man flyttar ut en cirkel till arbetskollegor och bekanta. Det är nog bara för att jag varit så jäkla bra på att prestera. Oftast varit glad och rolig. Sällan hakat upp mig. Varit så bra på att peppa andra. Varit grym på att förenkla processer och utan känslor bara strykt det som inte behövs göras. Varit bra på att lugna andra. Sagt att det inte är hela världen om de misslyckas. Och om de gör det så finns jag där. Mitt absolut bästvärsta har varit att jag också får det att se enkelt ut under tiden. Jag är inte samma längre. Jag vet inte hur man har ett nio till fem, fem dagar i veckan. Samt sitter uppe kvällar och helger som den chef man är med en verksamhet som pågår 24/7, 365 dagar om året. Jag vet inte hur jag ska räcka till fler utanför min femma. Vissa dagar räcker jag inte ens för mig själv. Jag har så pass stort självförtroende att jag vet att jag skulle ”fixa biffen” så att säga under en period. Men till vilket pris? Vad har i sådan fall dessa två år lärt mig? jag vet för mycket nu. Jag har sett för mycket. Jag är så otroligt medveten om att våra dagar är räknade. Med den insikten är vardagen det absolut finaste vi har. Vad vi gör av den är direkt avgörande för ett kvalitativt liv. Jag vill leva ett kvalitativt liv. Vad det nu är… Så när min chef idag ringde för att stämma av min eventuella återgång efter min tjänstledighet av att inte gjort så mycket alls, fick jag lite panik. Jag vet att jag måste bestämma mig snart. Frågan är hur man bestämmer något sådant. Jag tycker om min arbetsplats. Jag har kul! De är otroligt förstående. Jag är uppskattad. Jag tjänar ändå helt okej. Vem lämnar något sådant? Vem lämnar något sådant när den inte har något annat att gå till? Mitt problem är ju också att jag kan inte bara se det från mitt håll. Jag är grymt medveten om hur det är ur verksamhetens perspektiv. De behöver klarhet för att kunna planera. Någon har min roll idag och vill veta om sin framtid. Hotellet förtjänar en dedikerad ledare som lägger ner sin själ. Det är nog där det tryter. Jag jobbar ju så hårt för att min själ ska ta hand om mig först. Nej men hörni klokare har jag inte blivit och förmodligen inte ni heller. Men kanske vi är fler som vrider och vänder men inte landar i något ♥️. Och ja, jag är medveten om att min arbetsplats kan läsa detta men är det något de vet att jag står för så är det transparens. Kärlek! Kanske ska jag bara sitta hemma och göra armband?
