Okej. Jag kanske inte har varit heeeelt ärlig. Som förespråkare av all form av terapi har jag inte riktigt vågat erkänna att min enskilda terapi varit på paus. Egentligen det senaste året 😑 Det var augusti förra året som min terapeut skulle ta ett sabbatsår för att läsa medicin. Det var tur att mitt och hans jobb kommit så pass långt att jag inte tog det helt personligt och ville lägga ner all form av terapi där och då. Typ som ”Hur kan du VÄLJA att lämna MIG? NU?!”. Som att han skulle ha mig i åtanke när han skulle göra personliga karriärsval. Ja, det tyckte jag absolut. Men självklart sa jag inget. Bara nickade iskallt att det var ju kul för honom osv… Han refererade mig till en annan kollega på samma vårdcentral. Men var ganska tydlig med att det inte spelade någon roll vem av dem jag tog. Alla var likadana, sa han… Han är väldigt rak och tydlig min terapeut och har sina egna metoder som jag kan tänka mig inte är för alla. Utmanade och ganska påträngande. Men samtidigt inlyssnande och så jäkla on point. Tidigt i vårt arbete sa han att han utgår från människan han har framför sig och använder sedan verktyg han lärt sig längs med vägen för att skapa en unik vårdplan för just mig. Medan andra kollegor, märkte han, hade en mall som de gick utefter och passande in sina klienter i de mallarna. Jag hade ju förstås inget att jämföra med då han var den absolut första terapeuten jag träffade. Men oj vad jag skulle bli varse. När jag då fick träffa en kollega på samma vårdcentral så hade hon blivit briefad om min ganska gedigna historia och frågade vad jag behövde hjälp med. Jag svarade att mina senaste trauman i livet ryckt upp massa gammalt som idag skapar oönskade mönster i mina relationer till människorna min närhet, typ. Då gjorde hon som jag absolut inte behövde att hon gjorde. Hon pratade om mina prestationer och om hur lyckad jag ändå var trots mina trauman. Om att jag verkade ha ett bra jobb. En lång relation. Tre fina ungar. Vänner som ställde upp. Systrar. Osv. Hon pratade om hur lyckad jag var, inte om jag var lycklig eller ej. Jag menar, den distinktionen har jag haft problem med i många år och på senare lyckats definiera. Så kommer denna terapeut och vill dra tillbaka in i ovissheten. Jag bestämde mig ganska snabbt för att det här inte skulle funka. Redan efter ett ”Hej” visste jag redan men nu i allt mitt att ”göra tvärtom” så skulle jag ge det en chans. Så jag lät henne prata om mina framgångar och hur livet nu bara kunde bli bättre. Gick med på hennes otroligt dåliga avslappningsövning som hon själv uppenbarligen inte trodde på. Tackade för mig. Stängde dörren och kom aldrig tillbaka. Uppehåll i ett par månader tills jag kände att jag var redo att testa igen. Parterapin har ju jag och Pontus privat och den funkar riktigt bra. Min dotters terapi är även den privat så jag tänkte att det måste vara ett säkert kort. Dvs betala multum och få massor för pengarna, typ. Men icke. Jag träffade M. En äldre dam som jag antog hade massa erfarenhet. Kanske t.o.m. bättre än min första 31-åriga manliga terapeut A. Samma här. Kände på ett ”Hej” att det här aldrig skulle funka men ville löpa linan ut med mitt tvärtom beteende. Gick dit en andra gång. Nästan värre denna gång. Jag fick absolut inget tillbaka. Rena rama stirrningsleken ibland och jag tänkte fan inte förlora! Glodde på henne tills hon blev obekväm. Hon tyckte att jag hade så himla bra tankar och idéer. Tyckte jag var smart. Ville höra mer. Kanske skulle vi byta plats? Jag skulle gå en tredje gång men fick ett sms två timmar innan om att just denna dag avtalat en annan tid skilt från alla andra gånger. Jag var sen. Det hade jag helt missat! Dagen efter får jag en faktura med tre samtal á 1.000kr. Mailet löd något i stil med ”Hej Amit, här kommer fakturan. Tyvärr måste jag debitera för det uteblivna samtalet också. Med vänlig hälsning, M”. Jag svarade att ”måste” måste du inte men väljer att göra det. Jag tackade för dessa två samtal och meddelade att jag ville avboka våra inbokade tider framöver. Tycker ni att jag var för hård? Inte jag. Glad att inte vara kvar där. Hennes svar löd ”Vad tråkigt Amit, men ha det bra!”. Samma vecka fick jag en kallelse från min första terapeut, A. Han var tillbaka på vårdcentralen och hade bokat in mig utan att vi ens diskuterat det. Fråga mig om jag kunde mig sedd??! Nu kan man ju gå tillbaka till varför det här är viktigt för mig och vad det betyder att jag vill att en terapeut ska engagera sig i mig så att han minns mig efter ett år (strictly professional så att ingen får för sig saker…😏) och varför jag dumpar en annan som tvingar mig att betala för en session som inte ägt rum. Men jag tänker att det är nu inte bara mitt att lösa. Nu har jag A igen som ska hjälpa mig att fatta! Okej så kontentan av detta då? Jag hade tur när jag tilldelades A från första början. Hade det varit någon av de andra terapeuterna hade jag inte fortsatt gå. Det spelar egentligen ingen roll om du har en privat eller en som jobbar för Landstinget även om jag vet att flera säger att privata är bäst. Ålder har ingen betydelse för kvalifikation. Kön spelar ingen roll för min trygghet (jag har funderat kring det, typ som när man väljer gynekolog). Allt är ett lotteri så fortsätt dra lotter tills du finner vinst. Tyvärr. För inte ens egna höns rekommendation behöver inte funka för just dig. Kemi är personligt och det är så viktigt att hitta din match! Fortsätt leta. Det är så jävlas värt det!
