Det är fasiken inte lätt att titta på galan. Det är helt sjukt att vi kan relatera på det sätt vi kan men ändå ha någon form av distans. Det var en evighet sedan vi låg på sjukhus. Det var ju alldeles precis nyss. En vän sa till mig för några dagar sedan att jag är utmattad. Att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Att det inte är konstigt att jag inte orkar så mycket eller känner att jag orkar komma igång med att jobba heltid eller att det inte är ett dugg konstigt att jag inte orkar socialisera som vanligt. Jag ville bara avbryta henne gång på gång. Att det inte alls var så. Längre. Att jag har vilat nu. Att jag borde kunna ditten och datten. Jag menar, andra är ju igång mer än vad jag är. Andra som haft det tuffare. Jag borde kunna slappna av nu. Våga tro på att Zoe ska hålla sig frisk. Det var ju, längesen nu…. Sen satt jag Pontus och Zoe och tittade på galan igår. Då infann sig känslan att allt var ju nyss. Allt händer fortfarande precis just nu i mig. Jag återupplever. Spelar upp filmer som etsat sig fast på näthinnan. Om och om och om igen. Ibland inte så tydligt. Ibland bara som en förnimmelse som går som ett sus genom kroppen. Något som får mig att må dåligt. Något som gör att jag får ångest. Något som får mig att må illa. Något som får mig att vilja ligga i soffan hela dagen. Något som säger att jag inte återhämtat mig tillräckligt ännu. Min vän har rätt. Jag har bara så otroligt svårt med ordet ”utmattad”. Som att det inte är för mig. Jag var så pass emot det att hon ville ta tillbaka det hon sagt för att hon fick så dåligt samvete. Så starkt kan jag reagera. Som att hon inkräktat på något jag inte vill kännas vid. Jag vill ju komma vidare. Jag vill ha en vanlig vardag med jobb. Men jag är livrädd för att inte klara av det. Jag vet att det finns sätt. Man kan jobba 25% eller ta ett jobb som inte är så prestationsfokuserat, eller jobba hemifrån osv. Men bara tanken av att hålla en tid varje dag då jag ska infinna mig någonstans eller vara redo inför ett Zoom möte. Bara tanken av att klä på sig varje dag. Bara tanken av att ”sätta på mig ett ansikte” varje dag och spela en yrkesroll. Usch! Jag får rysningar i hela kroppen. Häromveckan skulle jag tex spela ett poddavsnitt med bästa Louise ”Hejhejvardag” Edlund Winblad. Jag var så taggad! Men att jag behövde ta mig till Stockholm till kl 10.00 gjorde att jag inte kunde sova på hela natten. Gick upp kl 05.00, gjorde mig iordning absolut mer än jag behövde (alltså på den nivån att jag rakade benen 😂), åt ingen frukost pga orolig mage och sedan satt i hallen 30 minuter innan mitt tåg skulle gå så att jag inte skulle missa det. När jag kom hem sen, redan kl 13.00, somnade jag i soffan. Helt utmattad! Jag är nog livrädd för att någon annan ska vara beroende av min närvaro. Det har jag aldrig varit förut. Jag har älskat att vara behövd och känna mig obytbar. Det är helt precis tvärtom nu. Nu när jag inte längre är i mitt huvud på samma sätt utan sjunkit ner mer i min kropp. Börjat skrapa på muren runt hjärtat. Lyssnat mer på min intuition. Så säger den helt andra saker. Viskningar om vad som är rätt för mig. Hintar om att det finns andra sätt att leva på. Jag har lovat mig själv att ta det på allvar. Jag har lovat mig själv att aldrig glömma känslorna från tiden på sjukhuset. Vissa bilder vill jag helst ha osedda men flera av känslorna vill jag behålla. För att hålla kvar i det som är viktigt och faktiskt spelar roll på riktigt. Alltså på riktigt, riktigt. Kärleken till sig själv och de man har omkring sig. Njutning. Skratt. Värme. Ro. Livet är för kort för att fylla sin godispåse med äckliga godisar. Jag har lovat mig själv att fylla min med endast favoriter 🍬🍫🍭 Mina absoluta favoritgodisar 😍
