Jag har alltid varit en tänkare utav rang. Vilket innebär att jag tänker med huvudet absolut först, intuition på delad första plats och med känslorna och hjärtat sist. Det är otroligt lätt för mig att se en situation för vad den är och sedan fatta ett beslut grundat på ren fakta. Inga känslor inblandade. Jag har även, enligt mig själv, varit svinbra på att ge goda råd till den som vill ha. Då har jag förmåga att ställa mig helt objektivt och analysera situationen utifrån och se vad som behöver göras i nästa steg för att nå resultat. Så när jag igår hade ett samtal med en vän kom det naturligt för mig att säga exakt just det hon behövde höra just då för att komma vidare med sina tankar. Det gick något i stil med: Efter ett trauma, i mitt fall cancer och förlust av en närstående, så är man så van vid att känna först. Tankarna lägger man åt sidan och kroppen och känslorna tar över. Och det man känner, känner man så otroligt starkt. Även om det är negativa känslor så är de så pass starka och intensiva att man vänjer sig vid att känslor ska kännas just så. Är det då också så att man innan ledde med hjärnan så tror man någonstans att känslor, även de positiva, ska kännas precis just sådär intensivt. Det är då man vet att de är på riktigt. Tror man. När man då kommer tillbaka till en vardag där det positiva, glada, lyckliga och kärleksfulla känslorna är fesljumna så luras man att tro att de inte är riktiga. Inte är äkta. För att känna kärlek till sin partner så kan det inte bara kännas lite varmt i kroppen ibland. Det måste kännas fantastiskt, utomordentligt härligt och gärna pirrigt. Tror man. Men så är inte fallet. Om man tillåter sig att komma ur katastroftankar och vanan att alltid ha garden uppe kan man tillslut tillåta sig att slappna av. Att vila i vardagen som inte behöver fyllas med känslostormar som avlöser varandra vare sig det är positiva eller negativa. Man kan åter hitta ett lugn där ”lagom” kan kännas riktigt jäkla skönt och tryggt. 24/1 2019 på min födelsedag. Senast vi hade ett dygn för oss själva ❤️ Det är fint att jag kan ge råd och få andra att tänka om. Bra kompis! Bara att jag lever inte ett dugg efter det jag lär. Jag kände själv hur förvånad jag blev när orden formades i min mun och jag lät de dansa fritt under vårt samtal. En dag senare så har jag låtit det gro ett tag och förstår att det är en sanning även för mig. Min kärlek till Pontus behöver inte vara intensiv och stark i vardagen för att den ska vara äkta och sann. Den behöver heller inte vara det den en gång varit. Vi är idag två individer som ser världen annorlunda. Dags för oss att lära känna varandra på nytt. Dags för oss att skapa något nytt 🖤🖤🖤
