Jag har så länge jag kan minnas velat gå i parterapi. Det har bara inte blivit av tidigare. Efter allt vi gått igenom kändes det naturligt att ta tag i det. Nu, innan det kanske blev för sent. Jag kan inte säga att vi hade en stor kris eller ett specifikt ämne att ta upp när vi vände oss till en parterapeut. Det handlade mer om att vi hade levt ett ovanligt liv med endast ett fokus - att göra vår dotter frisk. Men det kan för dig översättas till ett liv där barnen under många år blir fokus och ni tappar närhet till varandra. Eller, att du efter att ha levt som par så länge tappat bort ditt “jag”. Eller att ni blivit era roller och kör i samma bekväma hjulspår. Eller, konstant bråk, otrohet, brist på kommunikation, noll intimitet osv. Listan kan såklart göras lång. För vår del så blev vi riktigt sammansvetsade under själva traumat. Under hela cancerperioden var vi så tighta som team och bråk var nästintill obefintligt. Det var efteråt det blev svårt. När vi kom hem och vardagen gjorde sig påmind. När ingen gick till ett jobb. När barnen började skolan igen (om än bara en kort period pga pandemi) och det bara var jag och Pontus, märkte vi att det fanns ett avstånd mellan oss. Kommunikationen klaffade inte längre. På riktigt förstod jag inte vad han sa, det kunde verkligen vara ett helt annat språk. Han förstod i sin tur inte mitt kroppsspråk och tyckte att jag hade blivit kall och avståndstagande. Vilket var och är sant. Jag är från och med nu alltid beredd. Garden är uppe 24/7. Inte mot Pontus egentligen, utan mer att jag skyddar mig mot smärta och sorg. Lättirriterade och känsliga båda två men på helt olika sätt. Två som behöver närhet, trygghet och kärlek men inte på det vis som den andre visar. Sånt här har vi gått igenom tidigare och lyckats lösa på egen hand varje gång. Ofta handlar det om att man ger den andre vad man själv behöver på exakt det sätt man själv vill ha det. När man egentligen behöver lyssna in till vad den andre vill ha och på vilket sätt den vill ha det. Lättare sagt än gjort…Den här gången har vi valt att ta hjälp i vår kris för att det finns ingen energi till att missförstå varandra. Älta problem. Prata om samma saker om och om igen. OMG! Jag är så trött på “Men jag sa ju... Sen sa du.... Och det var då du gjorde si.... Och jag kände att jag behövde göra så…. Och då sa du….”Så otroligt tröttsamt att gå igenom händelseförloppet för att någonstans få sin poäng genom. Vår terapeut arbetar med EFT-terapi. Emotions fokuserad terapi som arbetar aktivt med känslor. För mer info om EFT klicka här.Vi har endast gått vid fem tillfällen ännu men det känns verkligen som att det funkar. Även om jag inte vet hur det kommer att funka långsiktigt så vet jag att vi båda mår bättre när vi gått därifrån och att vi vill gå tillbaka. Vi går privat här i Uppsala och betalar 1.500kr för en timme. Det är otroligt mycket pengar för oss just nu men vi har valt att lägga pengarna här och dra in på annat. Men det finns även andra alternativ för er som är nyfikna. Svenska Kyrkan erbjuder familjerådgivning gratis (kanske inte i alla städer) och kommunerna erbjuder också familjerådgivning och det kostar 250kr/besök (åtminstone i Uppsala). Varför vi valde privat i just detta fall var för att vi båda läst på om EFT-metoden och ansåg att det var bäst för oss. Min enskilda terapi går jag tex via Landstinget. Så, det måste inte vara riktigt jäkla dåligt i relationen för att man ska gå i parterapi. Man måste inte behöva vara påväg att gå isär för att vilja hitta en ny närhet till varandra. Man måste inte heller komma dit med ett specifikt ämne eller anledning. Man kan gå för att något inte känns helt hundra. Eller att man är rädd att man börjar glida isär. Eller bara av den anledningen att man älskar varandra så mycket och har det så jäkla bra och man vill fortsätta ha det så. Oavsett vad, så är det aldrig fel. Kram ❤️
