Om någon för ett år sedan hade frågat mig om jag hade dem så hade jag sagt nej. Nej, jag tänker inga hemska tankar om mig själv. Ja, jag har bra självförtroende och en stark självkänsla. Ja, jag älskar mig själv och tycker att jag för det mesta är bra. Ja, jag är snäll mot mig själv. Sedan började jag i terapi. Detta var ju för att bearbeta de trauman som just hade attackerat vår familj men inte visste jag att jag skulle få så mycket mer att bearbeta. Allt tar vi inte nu men jag vill idag prata om självdestruktiva tankar. Så, vad har vi på självdestruktiva tankar? Wikipedia Självdestruktivitet är en psykologisk term för beteenden eller handlingar med vilka någon direkt eller indirekt avsiktligt syftar till att skada sig själv.Till självdestruktiviteten förs å ena sidan handlingar som personen på ett direkt sätt, och med flit, avser skada sig med, ett så kallat självskadebeteende, vilket kan ta sig uttryck i självstympning, att skära sig själv, med mera. Å andra sidan förs mer komplexa strukturer till självdestruktiviteten, det vill säga sådant som livsstil, tankemönster och livsval som leder till att personen låter sig förtryckas, skadas, såras eller utnyttjas. Det senare kan innefatta drogmissbruk, att ständigt söka sig till förhållanden där man blir förtryckt eller skadad, masochism, med mera. Självdestruktivitet brukar förklaras som uttryck för självförakt eller låg självkänsla, och sättas i relation till dödsdriften och aggression Min tolkning av självdestruktiva tankar har alltid varit den översta delen av detta textutdrag. Att man medvetet vill skada sig själv eller till och med avsluta sitt liv. Så när min terapeut sa att jag led av detta fattade jag inte. Första dagen vi träffades frågade han mig vad min största rädsla var. Då menade han inte det som just hade drabbat vår familj utan mer i vardagen. Jag fick tänka en stund och sa sen “Att skämma ut mig, att folk ska tro att jag är helt dum i huvudet”. Han frågade vidare om vad de skulle kunna säga. “Att jag är ful och tjock”, “Korkad och inte fattar”, “Inte passar in” osv. osv. Han frågade mig sen om det var någon idag som brukade säga något av detta till mig. Svaret var nej. Han frågade om någon har sagt det till mig den senaste året. “Nej”. Senaste fem åren? Senaste 10 åren? Senaste 15 åren? Det blev nej på samtliga men ett ja på om det hänt i barndomen och under skoltiden. Jag gick hem den dagen med en läxa. Han ville att jag under en hel dag skulle skriva ned alla de elaka sakerna jag tänkte om mig själv under en dag och ta med till nästa vecka. Veckan därpå: - Har du gjort din läxa? - Ja typ, men det gick ju inte. Jag klarade bara av 10 minuter! - Vad menar du? - Ja men jag hann ju fan bara vakna och gå till badrummet och så hade jag hunnit tänka flera elaka saker redan. Sen pallade jag inte mer! - Berätta. - Jag slog upp ögonen men orkade inte ta mig upp ur sängen trots att klockan ringt och jag hade snoozat flera gånger då kom första “Du är så jäääävla lat, kan du bara gå upp!”. Sen skulle jag kliva upp ur sängen men slår foten i sängbordet och tänker “Varför är du så jävla dum i huvudet!”. Tar mig till badrummet och ser mitt ansikte skrattar åt det och tänker “Hur fan ser du ut?”. Vänder mig mot helkroppsspegeln och suckar “Alltså vad fan har hänt med dig? Kolla på din kropp! Jag blir så jävla trött på dig!”. Jag ska sen ta fram kläder och tänker “Varför har du ens fina saker? Du är inte ens värd det!”. - Det är väldigt hårda saker du säger till dig själv. Hur länge har det varit så här? - Alltså jag diskuterade det här med min syster och vi kom fram till att det alltid varit så. Vi har nog tänkt att alla tänker så. Sen skojade vi om att tänk om andra när de slår i foten tänker “Åh nej stackars mig och min lilla fot”, sen började vi skratta. Men är det så? Tänker andra så? - Ja, mer så än hur ni verkar tänka om er själva. - Hahahahahahahaha Han frågade mig så ofta varför jag skrattade. Jag sa ofta att “Du måste tycka att jag är så sjuk i huvudet” och så skrattade jag lite till. Men det har alltid på något sätt varit jag. Hon som skrattar åt sitt trauma men gråter till en kärleksfilm. Veckan därpå är en session som går till världshistorien. Alla mina farhågor och rädslor om mig själv stod uppradade på ett papper. Han frågar mig: - Om någon skulle komma fram till dig på gatan och attackera dig, skulle du då försvara dig? - Vad är det för fråga? - Svara bara på frågan, skulle du försvara dig? - Om någon kommer och försöker slå ner mig så skulle jag väl självklart försvara mig! - Är du säker på det? Du skulle inte gå över vägen och slå ner någon annan? - Alltså, vad snackar du om? - Skulle du försvara dig eller slå ner en annan person. - Jag vet inte vad det är du vill få fram här. Det är inte ens en riktigt fråga. - Svara bara, snälla. - Ja, har jag ju sagt! Jag skulle förvara mig och inte attackera en helt annan random person! - Okej, kom ihåg ditt svar. Vi pratar om lite annat under under ca 30 minuter sen drar han upp min lista med rädslor. Han förklarar att för varje rädsla finns ett försvar. Han vill hitta mina försvar så vi bockar av listan en efter en. Vi fick ihop en lista med flera rädslor och dess försvar. Allt vill jag inte dela med mig av pga naturliga integritetsskäl men ni kan få två. Rädd för att känna mig dum - Försvar genom att tex läsa på inför en föreläsning. (Jag försökte alltså lära mig sakerna jag skulle lära mig på plats.) Rädd för att inte passa in - Kunde platta håret och klä mig “rätt” för forumet jag skulle vara i. Terapueten fortsätter: - Så du har rädslor som uttrycker sig i form av elaka tankar om dig själv. Men dina korrigeringar är för andra som egentligen aldrig uttryckt de sakerna om dig? De personer som förmodligen aldrig någonsin tänkt så om dig. - Ja, så kanske man kan säga. - Du tycker att du inte passar in så du klär dig på ett visst sätt och plattar håret för att andra inte ska se ned på dig på något sätt. - Ja. - Men det är bara du som tänker tankarna. - Ja. - Det blir ju som att du fäktas med ena handen framför dig mot det sk “onda” men samtidigt tar du din andra hand och hugger dig själv i ryggen. (Helt tyst från mig) - Så. När jag frågade dig om du skulle försvara dig själv om du blev attackerad av någon på stan eller om du skulle gå och slå ned någon annan så sa du… - Ja. Jag sa ja. Men jag fattar vad du vill få fram nu. Snyggt gjort. - Det är du som attackerar dig själv. Det är dig själv du behöver försvara dig mot. Inte andra. Det blev en riktig ögonöppnare för mig. Här har jag själv gått och intalat mig negativa saker om mig själv. Projicerat det på andra som om de säger det till mig och sen rättat mig efter hur jag trott att de tycker att det ska vara. Hur jag ska vara…Va?! ”Vem fan är jag?”. Jag är ju stark. Modig. Går min egna väg. Självständig. Skiter fullt i vad andra tycker. Den som klappar sig själv på axeln och säger “Bra jobbat idag, du är så duktig”.Hur. Går. Det. Ihop? Jag har inte alla svar ännu. It’s a work in progress så att säga. Men jag vet att barndomen spelar roll. Skolan likaså. Sedan är det nog inte konstigare än djävulen på axeln i kombination med “duktiga flickan- syndromet”. Jag fick efter den här dagens session en ny läxa med mig hem. När dessa negativa tankar kom skulle jag bara lägga till ett “Eller?” efteråt. “Jag är så jävla lat, eller?”. Det var en så simpel övning men den har räddat mig många gånger. Den har tvingat mig att faktiskt tänka igenom mina olika mantran i huvudet. Sakerna jag sagt till mig själv, utan att jag har vetat om det, är inte ens lite sanna. Hur kan jag ha tryckt ned mig själv under hela mitt liv, utan att vara det minsta medveten om det? Hur många andra går och gör så här idag och mår dåligt utan att ha satt fingret på vad det egentligen är som gnager? Jag hoppas ju såklart att ingen här inne gör så mot sig själv dagligen men om det är så hoppas jag att du tar hjälp. Eller kanske kan du bara lägga till ett “Eller?” efter varje tanke. Jag lovar att det gör skillnad. Kram!
