Det har varit sån enorm respons på förra blogginlägget om självdestruktiva tankar. Större än vad jag kunnat ana. Jag har fått så många dm:s av er som mår dåligt. Jag blir så stolt (kan man säga det?) över att ni vågar dela med er. För det är just det ni frågar mycket om. Hur jag vågar dela med mig? Ni tycker att jag är så modig. Ni säger att man aldrig skulle kunna se på mig att jag tänker, eller snarare har tänkt, som jag gjort. Det läskigaste med att öppna upp sig själv är inte vad andra ska tycka och tänka. Även om det är det första som kommer till en är en känsla av skam, så är det läskigaste att möta sig själv. Skammen ligger i hur man levt i en låtsasvärld. Som den bästa skådespelaren ever. Det var just vad min terapeut kallade mig. “Jag tror att du är enormt bra skådespelerska”. Min första instinkt var att bli arg. Vad fan vet han om mig och mitt liv egentligen (att jag just kräkts ut detaljer av hela mitt liv raderades för stunden ur mitt minne) och vem fan är han att tala om vad jag är, vem jag är? Men när jag lät det där gro en stund, när jag fick lite distans till mina tankar och började gräva i mitt “jag” blev det lite tydligare. Jag har aldrig kunnat svara på frågan om vad jag vill bli när jag blir stor. Jag vet att vi är många som än idag inte kan svara på det. Men jag menar att jag inte ens som barn hade drömmar om att bli isprinsessa, fotbollsproffs eller astronaut. Jag önskade mig inte en ponny, ett kalas på Disneyland eller drömde om mitt sagolika bröllop i framtiden. Jag var alltid tokrealist. Präglad av måsten och borden. Av ansvar och pliktkänsla. Det uttryckte sig i skolan som överdrivet pluggande och alltid ha toppbetyg som minimikrav. Vad jag skulle göra med betygen hade jag ingen aning om eftersom jag inte hade något drömyrke jag suktade efter. I det kommande arbetslivet försökte jag alltid göra lite extra för att bli befordrad. Det blev jag. I mammarollen försökte jag alltid se till att ha städat, laga mat från grunden varje dag, leka med barnen dagligen och alltid se till att de hade rätt kläder efter väder (om jag en dag hade glömt gummistövlar och det började tokregna fast jag kollat väderleksrapporten som sa att det absolut inte skulle regna just idag, så kände jag mig som världens sämsta mamma). I min relation har jag alltid strävat efter att den ska hålla, vara lång, livet ut. Det fanns en prestige i det oavsett vad. “Man ska ha bra betyg” “Man ska alltid göra sitt bästa på jobbet och jobba upp sig” “Man borde leka med sina barn varje dag” “Man måste hålla ihop i sin parrelation oavsett vad” Påståenden jag har levt efter som jag inte vet var de kommer ifrån. Påståenden som endast gör att det ser bra ut på utsidan. Påståenden som i grunden är så långt ifrån mitt jag. JAG anser inte att man behöver ha toppbetyg. Herregud min syn på skolan är att den är uppbyggd helt fel och anpassad för endast ett litet skikt av samhället. Jag hatar betyg. JAG anser att man ska ha ett yrke som man mår bra av och är lite som en ge och ta relation. Det behöver inte se bra ut utifrån det ska kännas varmt på insidan och jo, man kan ha den känslan i princip varje dag när man går till jobbet. JAG anser inte att man borde leka med sina barn varje dag. Jag tycker inte ens att det är särskilt kul att leka. Däremot ska man möta sitt barn varje dag oavsett ålder och på det sättet som passar dem. Ibland är det att sitta och ha en tebjudning men ibland är det bara en lite längre kram och ibland bara stänga dörren till deras rum för att ge dem egentid med sig själva. JAG anser absolut inte att man måste hålla ihop. Min syn på parrelationen är egentligen att det är extremt svårt att göra det. Man kan om man vill och jobbar hårt för det. Vilja är den absolut största kraften oavsett hur mycket man älskar varandra, finns inte den är det omöjligt. Vad jag egentligen ser som mest troligt för att vara lycklig i sin relation är att dela upp den mellan flera partners. En lång relation med någon som man upptäcker världen med i sina unga år, en relation där man kanske skaffar barn eller utvecklas på andra sätt i medelåldern och en relation där man lever resten av sitt liv med sin själsfrände. Finns mycket att utveckla här men jag väljer att stanna där. Ja, jag har varit en utmärkt skådespelerska i den bemärkelsen att jag spelat för mig själv. Inte andra. Jag är alltid genuin i mina möten med andra människor. Jag har förmåga att ge av hela mig utan att förvänta mig något tillbaka. Jag älskar att kunna öppna upp låsningar hos människor. Jag älskar att kunna bidra till att de kan få må lite bättre. Jag älskar att de talar om för mig att det känns bättre efter vår pratstund. Det gäller vänner, familj, kollegor och ibland främlingar. Men efter en pratstund med mig själv kunde jag vara helt utpumpad och mer ledsen än innan. Men det är slut med det nu. Jag har bestämt mig för att bli min bästa vän. En riktig broder i vått och torrt. Min egna ride and die. Gemensamt för er som hört av er upplever jag att ni inte sätter er själva först av olika anledningar. Ni är förblindade av måsten och borden så till den grad att den inre önskan inte får göras hörd. Eller ännu värre, som för mig, känns det som att den är borta eller aldrig funnits där. Men det gör den. Den ligger bara och väntar på dig. Pickar på din uppmärksamhet ibland i form av intuition eller inkapslad ångest och stress. Den skriker från insidan och vad gör du? Du kör förmodligen på autopilot och fortsätter med dina måsten och borden. Med dina “Det går inte”, “Jag kan inte”, “Vad skulle folk säga?”. Jag fattar. Ni kanske inte gått igenom något som rubbat er själ så fullkomligt att ni känner att ni har zero fucks to give. Att ni inte längre styrs av rädsla för er största rädsla redan inträffat. Men är det verkligen det som ska krävas för att ni ska våga lyssna inåt? Önskar ni verkligen er ett trauma, en yttre omständighet för att skapa förändring i er vardag? Gör förändringen nu bara. Ring det där samtalet som du våndas över. Byt jobb. Börja plugga. Skaffa barn. Tala om att du inte vill ha barn. Jaga kärleken. Bestäm att du vill lämna din relation och vara själv. Säg ifrån. Börja säga ja. Skaffa nya vänner. Gör slut med en vän. Ta egentid. Umgås mer med vänner och familj. Osv osv….. Gör annorlunda bara. Lyssna inåt. Förmodligen är det något som skriker högt om du valt att läsa även denna del. Och om du nu måste ha ett trauma för att få tummen ur så ta mitt. Du kan få låna det. Kram!
