Jag känner att jag behöver ta er lite mer tillbaka innan vi börjar snacka nutid och kanske också framtid om jag vågar. Håll tillgodo. Pontus har alltid varit den med massa idéer. Den som alltid hade drömmar som skulle förverkligas. Han var den nyfikne, hungrige, spontane, modige. För att han skulle må bra behövde han utforska varenda idé. Varenda impuls. Han var den kreativa människan som aldrig blev mätt. Den som drack och drack ur självförverkligandets källa men aldrig lyckades släcka sin törst. Det, trots att vi fick barn mitt i all hans behov av utlopp. För att han skulle fungera ordentligt behövde han få ha sina sidoprojekt. Sina väldigt många sidoprojekt som slukade mycket av hans vakna tid. Jag däremot. Jag var den som var mest nöjd hela tiden. Inte nöjd som i benämningen att mitt liv var komplett och jag inte ville ha ut mer av det. Utan mer att jag kunde vila i den tillvaron som var nu och inte drömde stort om annat. Fan vad svenskan är fattig på ord ibland. Jag var "pleased" i stunden. Inte "satisfied" om ni förstår vad jag menar. Jag var införstådd med att just nu handlar livet om att ta hand om våra tre barn. Jag var nöjd med att ta hand om dem, ha ett jobb som kunde anpassa sig till att jag behövde arbeta dagtid nu efter många års shiftarbete. Jag var trygg i att mina vänner förstod att livet med barn och heltidsjobb skulle konsumera hela min tid. Jag hade inte utrymme för fritidsaktiviteter och kände mig inte begränsad på något sätt för, jag ville ju inte ha det. Och hade jag velat det så hade Pontus stöttat mig 100%. Om jag bara hade velat. Om jag bara hade önskat. Om jag bara hade drömt om något. Ja, då skulle han sagt ja. Men jag ville som sagt ingenting och då gjorde det mig ingenting att han uppfyllde sina drömmar. Jag ville att han skulle vara glad. Och jag var ju nöjd. Eller? Vi tre gjorde allt tillsammans! De gjorde ofta härligt kaos tillsammans! Jag och mina otroliga barn Om det inte fanns bildbevis så hade de aldrig trott mig Köra dubbelvagn är inte något jag saknar. Särskilt inte i snöslask. Shit vad jag svor över att jag inte hade körkort. Inte för att vi hade haft råd med bil men ändå... Minns inte att deras rum var en hel förskola men jag vet att de trivdes där När jag idag ser tillbaka på de åren av mitt liv har jag jävligt svårt att se att jag skulle kunna vara nöjd, pleased. Det känns mer som att delar av mig stängde ner för att handskas med tillvaron. Barnen blev mitt liv. Jag ville att de skulle ha en glad och härlig lekpappa och för att de skulle ha det var det viktigt att han var nöjd, satisfied. Det här är verkligen inte en skugga på Pontus. För som sagt, om jag bara hade yppat ett endaste litet ord så hade han backat och sett till att det blev min tur att ta plats. Vilket det blev. Så småningom. Efter 10 år tillsammans. Tycker att mitt ansikte säger så mycket om hur jag mådde den här tiden. I allt det härliga med att ha barn, var jag så himla ensam och tom. Det finns stunder efter att Milian föddes som jag inte ens kommer ihåg. Jag kommer endast ihåg stress. Något jag för mitt liv inte kan minnas är hans dop när han va 3 månader. Hur många är vi egentligen som gör så? Som inbillar oss att vi mår bra. Att vi är nöjda med tillvaron. Att vi är nöjda med att ”bara” vara våra roller. Nu pratar jag om oss som efter 10 år (välj dina antal år) med barn, arbete på 100%, obefintligt socialt liv och inget utrymme för träning, meditation eller annat som tankar en med energi. För det var så jag levde så länge och kände mig på riktigt nöjd. Glad faktiskt. Lycklig ändå. Men när Zoe börjat på förskolan och Pontus för första gången tagit ut en riktig föräldraledighet (som inte var under min semester så att jag också var hemma) så fick jag för första gången en andningspaus. Att gå till jobbet blev en paus och jag blev så jäkla sugen på mer. Jag började ”satsa” mer på jobbet och då gick det rätt fort och jag hade snart en högre position än jag hade tänkt mig. Den rollen rev ner murar för mig. Jag trodde på mig själv på ett helt nytt sätt. Jag kunde göra vad fan jag ville. The sky is the limit osv… Hur att jobba 100% med tre barn kändes. Jag minns att jag tänkte att "Det är såhär det ska kännas!" Pontus började ta mer ansvar för barnen och blev ”försteförälder” som jag brukar kalla det, för strukturens skull. Han hade alltid varit svinbra på att sköta allt hushållsarbete samtidigt som han jobbade 100% och hade alla sina sidoprojekt där han startade företag och satt i styrelser mm. Men nu backade han lite på sina intressen och gjorde typ allt med barnen. Han började ha koll på alla skolmail, möten och intresserade sig i barnens kläder och kunde ha koll på att det var dags att uppdatera garderoberna för hösten osv. Detta frigav så mycket tid till mig. Inte bara den fysiska tiden som jag la på barnen utan den tankekraft som krävs att ha koll på allt. Själva projektledarrollen delades på två och jag fick utrymme till att börja fundera kring vad jag verkligen ville. Kände mig så vuxen nu! Jag avancerade i jobbet. Jag började träffa vänner igen. Gick på AW:s. Reste i tjänsten både inrikes och utomlands. Hittade tillbaka till någon form av klädstil. Började gå i butiker och tittade bara på det jag ville ha snarare än att ha en lista med måsten till alla familjemedlemmar. Jag hade så mycket mer att göra nu. Så mycket mer intryck. Behövde disponera min tid med omtanke. Men jag hade aldrig varit lyckligare och lugnare. Blev hotellchef och sedan hotelldirektör Reste till Paris och bar basker Fick följa med på jobbevent Åkte till Berlin och sprayade in barnens första bokstav på en del av muren (det var tillåtet) Åt middag med Karl Lagerfelds huvud på restaurang i London Spa:ade med bästis Bodde på massa olika hotell Varav ett var ett superlyxigt hotell som hade sån otrolig service. På ett för mig obekvämt sätt. Vet ni att de "nattade" sina gäster genom att ha smugit in på kvällen när man var ute på middag och släkt ned, satt på lugn musik, bäddat upp sängen så att det bara var att slinka ner, sprayat lite linnespray i lakanen och lagt fram min pyjamas fint på sängen som jag slängt ner i någon fåtölj 😳 ”Hur får du ihop det med tre barn och jobb som hotelldirektör alltså?” den frågan har jag fått så ofta. Mitt svar blev ofta att jag aldrig har gjort det utan att ha tre barn, så jag visste inget annat. Men det riktiga svaret var att jag nu “endast” var förälder på 50%, för så kändes det jämställda, delade ansvaret som. Det, samt att jag hade hittat tillbaka till sätt att tanka min energi, genom vänner och träning. Men främst av allt så hade jag en relation igen. Alltså en relation där bara jag och Pontus umgicks. Vi började ha barnvakt och gick ut på middagar. Pratade om annat än barn och hans idéer. Nu hade även jag saker jag ville dela med mig av från mitt liv som han inte visste om. Jag hade ett eget liv, vid sidan av, eller snarare i symbios med familjelivet på ett sätt jag inte ens tänkte var möjligt. Något jag tänkte att jag skulle spara till sen, när barnen var stora. Men varför i helvete skulle jag göra det när jag inte behövde utan faktiskt levde ihop med en annan person till 100% och hade världens bästa stödsystem i form av familj och vänner? Är det detta som kallas kvinnofällan? För jag hade verkligen ingen aning om att jag befann mig i den. I min nöjda tillvaro, var jag säker på att det var precis just så som jag ville ha det. Det tog lite tid innan vi hittade någon form av jämvikt i föräldraskapet och i takt med att barnen växer och utvecklas så måste våra roller vara föränderliga. Jag tror inte på att det kan vara 50/50 precis hela tiden för då skulle man behöva mäta konstant. Men på det stora hela så bör ansvaret vara fördelat så om man nu är två föräldrar. Som nu tex, när jag känner mig ganska trasig och Pontus är i något bättre skick så är jag kanske förälder till 20% medan han får ta 80%. Sen kommer det att växla och jag tar mer och han mindre. Ja, det kan ta tid innan man får bukt med det där fastän båda vill, men det borde inte behöva ta 10 år kan jag tycka. Vad gör/gör du inte idag för att du intalat dig själv att det helt enkelt inte går? Att det är omöjligt, att det inte är för dig, att det får vänta till sen. Då menar jag de saker som du verkligen vill men fäktar bort som oviktigheter? Som någon form av självförsvarsmekanism sänker du dina krav, glömmer bort dina möjligheter och förtränger dina drömmar. Sluta med det snälla!
