Häromdagen skulle jag hämta Zoe i vanlig ordning men eftersom att sista lektionen var idrott var hon lite sen. Det gav mig tiden att sitta på en bänk på skolgården och reflektera en stund. Jag tänkte på hur ljud av skolgård låter detsamma på all skolor. Hur det för mig är ett så tryckt ljud men för andra kan innebära skräck. Jag hann inte komma så långt i mina tankar då det plötsligt utspelade sig en scen mitt framför mig. Som tagen ur min barndom. En flicka, C, sprang över skolgården med gympapåsen i högsta hugg. Hon ville hinna in och lämna den på sin krok för att hinna ha rast. Just som hon skulle gå in genom dörren blev hon stoppad av tre andra flickor. C har vackert afro uppsatt i två bollar högt uppe på huvudet. De tre flickorna säger inget till C men en av dem närmar sig henne och tar på ena afrobollen. C skrattar bort det lite försiktigt men visar med hela kroppsspråket att hon inte vill. Då kommer flicka två fram och tar på den andra bollen. C, försöker parera men lyckas inte och snart är flicka tre där och förtjust drar i bollarna. C fortsätter att artigt skratta bort situationen som hon märkbart tycker är obekväm. Sen springer hon in för att lämna den där gympapåsen. De tre flickorna upptas av några pojkar som nu kommit till skolgården och de springer iväg och kör någon form av tagare. Jag känner det C känner i hela min kropp. Jag mår så dåligt för hennes skull. Känslan att behöva vara till lags. Att inte orka säga ifrån. Att det är lättare att bara låta dem bli klara. De menar ju bara väl. De tycker ju bara att det är så speciellt och annorlunda hennes hår… Jag kan inte räkna alla de gånger barn men även dagispersonal alltid skulle kommentera och känna på mitt hår. Jag kunde missa lekar bara för att de så gärna ville sitta och räkna mina flätor. ”Wow! Den här gången har du 137 st! Hur orkar din mamma egentligen?” Vet ni hur det känns att ha tre fröknar som sitter omkring en och räknar flätor medan de andra barnen leker fritt? Nej det hoppas jag verkligen inte! Men lite som en utställningshund. På något sätt skrev jag om de där situationerna som att jag var speciell. Att lärarna tyckte om mig så mycket. Att de ville vara med mig lite mer än de andra. Att de tyckte att jag var söt. Ren överlevnadsinstinkt såklart. Men allt det skrek var att jag var annorlunda. Att jag inte var som dem. Att jag var något annat, nästan inte människa. Så när jag ser den här scenen utspela sig mitt framför mina ögon sjunker hela min kropp ihop till en klump. Jag är 5 år igen. Jag är C för en stund. Men snabbt inser jag att jag inte alls är fem. Jag är vuxen med en röst som övat på att tala sin sanning. Inte minst de senaste åren. Jag kan göra skillnad här. Även fast jag är vuxen känner jag mig som en pirrig 5-åring. Jag vågar nästan inte konfrontera flickorna, så liten känner jag mig. Men det är heller inte rätt väg att gå. De kommer inte förstå när det kommer från mig. Inte på samma sätt som om det skulle komma från föräldrarna och framförallt lärarna som skapar kulturen på skolan. C kommer snart ut igen från att ha lämnat sin gympapåse. De tre flickorna syns inte till. Jag ropar på henne och hon stannar upp med ett leende. Vi har aldrig pratat förut. Jag sätter mig på huk och berättar om vad jag såg. Jag berättar kort om när jag var liten. Och att det är helt okej att säga ”nej” eller ”stopp” precis som man lärt sig att säga ”stopp min kropp” till annat. Hon nickar förstående. Jag önskar henne en trevlig dag. Sen springer hon iväg och leker, precis som ingenting ♥️ Jag känner en liten lättnad. Kanske kommer hon faktiskt att ropa ”Nej!” nästa gång. Kanske. Förhoppningsvis. Jag vågar inte chansa. Jag går in på skolan (fast man inte får pga Corona bla bla bla men jag är ju på uppdrag) och träffar Zoes lärare som stod i hallen som av en händelse. Jag ber om att få prata med henne och inleder med att fråga om hon vet något om den befogade känslighet som finns kring att folk tar sig friheten att röra vårt (svartas, mixades) hår. Hon är insatt. Då förklarar jag hela situationen. Jag vill att de lyfter det här i skolan precis som de lyfter ”stopp min kropp”, det ska gälla allt. Responsen jag får är riktigt bra. Hon tackar för att jag berättar och att detta verkligen ska lyftas. Jag ska inte hymla med det, jag känner mig så träffad av Bianca Kronlöfs ”Våga göra det obekvämt vid kaffeautomaten” i hennes ”Tal till Soran”. Jag är hon! Jag är hon som vågar göra det obekväma! Heja mig! Nu kanske en del rullar med ögonen och har de långt bak i huvudet. Nu kanske ni tänker klart man säger till. Ni kanske tänker att ni alltid står upp för the underdog! Då säger jag jättebra! Heja er! Fortsätt så! Men det som hände mig där var att det inte var jag som 35-årig vuxen som stod upp för ett 7-årigt barn. Det var Amit, 5- årig underdog, som stod upp för ett annat barn samtidigt som hon stod upp för sig själv. Samtidigt som hon läkte ett av de många sår hon burit på. Så än en gång, heja mig! Ni alla kan hjälpa genom att prata om det här med era barn. Någon av er som läser det här kanske är förälder till just det barnet som bara ville pilla på det där kli:iga håret som känns så kul. Men bara för att de tycker att det känns så skönt att ta på. Bara för att de tycker att det är fint. Men mitt barn eller någon annans barn är inte en jäkla squishy. Ni kan lära dem genom att prata om det. Om det känns så otroligt långt ifrån att helt plötsligt bara börja prata om svartas hår så kan ni först gå till litteraturen ni har hemma. Är alla karaktärer i böckerna lintottar ger det inte upphov till så dynamiska samtal. Tips är att köpa böcker på Elsa & Sam där det finns böcker med massa mångfald. Det kan verkligen öppna upp för samtal. DU kan öppna upp för samtal. Jag vill så gärna att folk ska ta till sig av just denna text. Känna sig träffade och sen agera. Men min rädsla är att det bara blir ett nickande. Ett tyst konstaterande utan handling. Man vet att det är jäkligt vitt i bokhyllan hemma men ”Barnen gillar ju de böckerna. De skulle nog inte gilla…..” Nej vet ni vad. Om ni inte vågar göra det lite obekvämt hemma med era barn kring kvällsläsningen i ert trygga hem. Då tror jag inte att ni är de som vågar skapa ”Dålig stämning vi kaffeautomaten” på jobbet heller. Bara så!
