Det är det närmsta jag beskriva känslan av att försöka finnas där för ett barn med NPF just nu. Oavsett vad vi gör för skillnad. Hur mycket vi än förbereder oss. Så ser morgnarna likadana nu. Och de är inte kul. Medicinen vill han inte ta längre. Och när jag säger vill inte så menar jag tänker inte. Han låser sig fullkomligt och kan sitta timmar och vägra. Får han för sig något så är det så. Vi försöker ändå. Peppar, kommer på olika sätt, frågar hur vi kan underlätta. Men det slutar med att han ändå inte tar den. Då är det nästa fight, att komma iväg till skolan. Men då kommer ångesten in. Den tar över fullkomligt. Idag blev det en full blown panikattack med hyperventilerade. Backa. Fundera. Trösta. Peppa. Klappa. Pusha. Smeka med ena handen, peka med hela den andra. Vad han håller jag på med? Vad är det som är viktigt här? Måste han verkligen gå till skolan? Jo, vi har ju kommit överens om det med psykologen. Följa. Leda. Stötta. Trösta igen. Måste han verkligen ta medicinen? Vad är det som är NPF och vad är kommande tonårsbeteende? Är jag för hård? Är Pontus för mjuk? Varje dag samma sak. Varje kväll lägger vi oss med hopp om en bättre morgondag. För det är ju så att medicinen går ned utan problem ibland. Det är ju så att han älskar skolan ibland och går dit utan större problem. Han får då känna sig trygg. Kompetent. Att han faktiskt kan lita på sin egna förmåga. Det är ju det vi vill att han ska få uppleva. Tryggheten av att ha sin egna rygg och oss bakom den. Men shit vad svårt det är. Ofta peppar vi varann, jag och Pontus, men ett ”Snyggt jobbat!”, ”Det där gjorde du bra!”, ”Det där kommer nog att funka!”. Men alltmer ofta blir det mest kritik och frustration. Mer ”Inte så!”, ”Men hur tänkte du nu?”, ”Nu fuckar du upp allt vi byggt upp!”. Ja tonen är inte trevlig när man är helt slut och vilsen. När man inte bara kan lyssna inåt och agera då allt utanpå inte följer planen man skapade. Ofta tänker jag att jag är inte gjord för det här. Nu finns det inget mer jag kan ge. Jag gör säkert bara fel. Tänk om jag förstör honom? Tänk om han kommer att behöva må som hans papp mått och alla problem det medfört. Shit vad trött man är! Sen vänder perspektivet. Om JAG är trött. Hur fan är det inte för honom. Han är ju helt slut. Rädd. Ensam. Eller, han känner sig ofta ensam. Samma ord som hans pappa använt. Det väcker skräck men även en styrka i mig att orka lite till. Läsa på. Lyssna mer inåt och förlita mig på att vi vet bäst för honom. Nu har Pontus hört av sig till BUP igen och vi ska få mer hjälp. Jag hoppas verkligen att vi kan få nya nycklar som hjälper honom. Kram till er som kämpar ♥️
