Jag vet inte vad det är som händer när jag sätter mig i den där cognacsbruna, skinnsnurrsfåtöljen. Men jag finner mig ofta i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som mitt riktiga jag. Inte direkt till en början. Först måste jag hålla på och ”leka leken”. Dansen där vi är artiga och säger något skojigt till varandra jag och Pontus innan vi landar i varsin skinnfåtölj och terapeuten i sin. Det är lite som precis innan det meditativa tillståndet. Där tankarna flyger fram och tillbaka och man ger de för mycket uppmärksamhet. Korrigerar sig hela tiden. Tänker sig för. Men efter en stund, förhoppningvis, landar man med hjälp av djupandningen i ett tillstånd där man bara är. Naken. Egen. Sårbar. Självklar. När jag väl hamnar i det tillståndet kan det Pontus, men även det terapeuten, säger gå direkt in i mig. Där mina känslor får ta plats. Där huvudet inte får lov att vara bov och ta alltför mycket plats. Bortom intellekt och reson. Där finns, jag. Till henne får de nu tala fritt. Hon kan ta emot. Hon behöver inget skydd. De har henne. Vill henne inget illa. Hon kan vara liten nu. Det är okej. För det är inte en självklarhet att det är okej. Att hon får vara liten. Slappna av. Bli omhändertagen av någon annan. Kritiken från andra har tidigare tagit så stor plats att deras röst blivit hennes. Ett med hennes jag. Utan den, vem är hon då? Utan prestation, vad är hon värd då? Om hon inte finns för andra jämt, vem kommer då att finnas där för henne just den gången hon behöver det. Svaren har alltid vara ”inget” och ”ingen”. ”Ingen människa är en ö”. Fuck that! Kalla mig kung av Kurrekurreduttön! Det har alltid funkat för mig. Tills det inte gjorde det helt enkelt. Tills allt rämnade för två år sedan och mitt tuffa skal som jag jobbat så hårt med. Som jag polerat så grann. Som tagit mig genom svåra tider. Som hade förmåga att levla upp när det behövdes nu inte kunde vara där för mig alls. Det fanns inte ett skal av pansar i världen som kunde stå emot allt det som komma skulle. Så då sitter jag här idag. Öppen som en bok (i mina mått mätta) och pratar om gränsdragning även om den andre vill en väl. Ja, alltså att ens partner gör en tjänster eller ger en komplimanger som denne (Pontus) gör i ren välmening men som landar fel hos mottagaren (mig). Inte bara landar fel utan rentav blir obekvämt. Det kryper i kroppen och jag vill bara lämna situationen. Slingrar mig i hans armar och ibland puttar bort lite, men står ändå kvar. Andra skulle kalla det ”leka svår”. Komplimanger kan bli fysiskt smärtsamma hos mig. Då har jag med tiden lärt mig att säga ”Tack”. Inte ”Äsch”, eller ”Men du då”. Jag säger ordet ”Tack” men känner inte så. Det innebär inte att jag tackar, tar emot och känner komplimangen. Det är lite för skadat långt där inne. Så när Pontus då håller om mig och säger snälla saker så kan jag ibland bara säga ”Tack” (inte för att jag tror dig men ”Tack för att du tar dig tid och möda att säga det till mig”) eller så slingrar jag mig i hans famn och vill fly när det blir för mycket. Då håller han ännu stadigare, ser djupare in i mina ögon och upprepar komplimangen. Då blir jag slapp (skilt från avslappnad) i hans famn och säger kort, ”Tack”. Tack för att du inte ger upp. Tack för att du gång på gång försöker intala mig allt det fina du säger om mig. För så gör man väl? När någon annan försöker att vara snäll. Säger snälla saker. Då är det väl snällt? Så har jag resonerat. Men tydligen är det så att det inte spelar någon roll om personen har en intention av att vara snäll. Landar det inte rätt hos mottagaren är det inte snällt. Det är, i detta fall, inkräktande på personlig sfär. Ja, så sa hon faktiskt terapeuten. Att Pontus inte alls var snäll mot mig om det skapade obehag hos mig. Jag hade svårt att få till det där i huvudet så hon jämförde det med att om någon skulle köpa en tavla till mig som de tyckte var fin och skulle passa mig men jag avskydde den. Är det då snällt att den ska behöva hänga i mitt vardagsrum? ”Tack men nej tack!” skulle man tydligen säga då. Jag som hade fått en tavla av min mamma för flera år sedan som jag inför varje gång hon kom på besök hängde upp den. Tills den dagen jag glömde bort det…. Nej det är inte snällt att behöva gå med på något bara för att den andre menar väl. Det är inte okej att tänja på sina gränser för någon annans skull även om det ger den andre personen lycka. Det är inte okej om det inte känns okej för mig. Jag har i mitt liv gått med alldeles för mycket på vad andra vill bara för att de mått bra av det och för att jag har möjlighet att göra det. Inte för att jag VILL, bara att jag KAN. Men det är också ett sätt att göra våld på sig själv. Inte sätta sig först. Inte värdera sina egna känslor. Inte hålla fast vid sina gränser. Det kan bli ännu svårare det där när man är en person som utåt verkar så himla självsäker. Både i röst och hållning. Ja, det där skyddet jag nämnde tidigare menar jag nu. Det där skyddet som inte finns i den där cognacsbruna terapistolen. Jag känner att hon ser mig. Och när hon bestämt säger att ”Nu pratar jag med det lilla barnet Amit”, bryter jag ihop. VARJE. GÅNG. Det finns så mycket mer att jobba på här. Det är långt till mål. Men jag är fan redo för resan ♥️♥️♥️
