Om jag ska vara ärlig så har vi slarvat med parterapin på sistone. Inte för att det inte varit bra eller inte känts rätt att fortsätta utan det har främst handlat om tid! Den senaste tiden har det varit så mycket kring Milian och hans mående. Som jag berättat om på Insta så har hans ångest eskalerat till nya nivåer. Så pass att han inte kunnat äta eller gå till skolan. Den mesta energin har gått åt till att han ska må bra, eller skapligt åtminstone. Sedan har vi vår egna individuella terapi både jag och Pontus samt att Cordelia också går hos psykolog. Vi har terapi lite som andra familjer har fritidsaktiviteter kan man säga 😂 Just nu mår Milian bättre, Cordelia har en ganska lugn period och Zoe är väldigt mycket som vanligt så vi såg chansen att ta upp samtalen igen. Det är så mycket som hänt på sistone i vår relation. Upp och ner som alla andra men med inslag av att båda mått så dåligt i den här cancerbaksmällan. Självklart tär det på relationen. Därför var det så skönt när vi var där att få bekräftat från terapeuten att hon ser våra framsteg ♥️. Vi är på rätt väg! Dessutom gör solen att Pontus känner sig så upphöjd och full av endorfiner och, låt oss kalla det, potent. Det hjälper absolut för att lyfta den alldeles fina vardagen till nya nivåer. Efter sessionen tog vi en glass i solen och fasiken vad busigt det kändes. Alla barn var i skolan och lämningen hade gått så bra. Även för Milian som haft det så tufft. Därför var det extra lätt och extra härligt att sätta sig på bryggan vid Fyrisån jag kan inte minnas när vi satt där tillsammans senast men absolut någon gång innan barn Så himla fint här vid Fyrisån ju och domkyrkan i bakgrunden 😍 Dagar som dessa gör att allt kan kännas så himla lätt och man undrar varför man levt så himla inrutat tidigare. Tidigare skulle jag tex aldrig tagit en paus med glass utan passat på att göra något ärende eller skyndat hem för att hämta barnen tidigare. Hela tiden växer man. Inte genom strävan att komma fram, utan snarare att stanna upp allt oftare 🙏🏾♥️
