Att hålla ihop i 15 år är ingen jävla dans på rosor men det var det inte heller någon som utlovade. Men inte visste vi hur livet skulle se ut när vi träffades för 15 år sedan. Jag var inte ett dugg attraherad av honom och tyckte mest att han var en konstig prick. Dessutom var han tillsammans med en av mina bästa vänner så det var bara ”of limits”. Hur detta scenario förvandlades till kärlek kan jag på riktigt inte förklara än idag. Vi var och är otroligt olika. Men om Pontus skulle svara på frågan om hur vi blev kära så skulle han svara ”Det var när hon kastade en apelsin på mig”. Vi var hos någon kompis som jag inte kände så väl och så hamnade jag och Pontus ensamma i köket. Vi kallpratade lite men sen fanns det inte så mycket mer att prata om och det blev tyst. Alltså knäpptyst. Länge. Jag klarade inte av den spända stämningen och behövde bryta den för jag panikade på insidan. Då fick jag syn på en skål med frukt på bordet. Innan jag hann tänka så hade jag en apelsin i handen som jag sulade in i ansiktet på honom. Den totala förvirringen som uppstod. Hur han tittade på mig. Hur jag krampade i hjärnan för att försöka få ihop vad som just hänt. Sekunder av komplett tystnad. Tills han äntligen skickade iväg ett äpple över bordet som träffade mig i bröstet. Sen jag en banan. Sen han en apelsin. Och så höll vi på tills fruktskålen var tom och killen som bodde i lägenheten kom springandes till köket ”Va fan håller ni på med? Min mamma kommer att bli skitarg!”. Vi kunde inte sluta skratta. Som vi skrattade. Vi städade och skrattade. Dagen efter bestämde vi oss för att ses för att köpa ny frukt till mamman och på den vägen är det. Pontus i högstadiet när vi lärde känna varandra Jag blev så kär! Vi var så små! Vår första och enda resa tillsammans än så länge. Efter att alla barnen var födda. Barcelona blev det. Vi tog endast kort när vi piffade oss Ja ni ser ju Eller om vi gjorde något extraordinärt som att åka skidor tex Just som jag gillar honom. Avslappnad, brunbränd och med en GT framför sig! Kan vara den senaste romantiska kyssen. Innan cancern då förstås. Nu ser vi mest ut såhär Eller såhär när Zoe tar kort Pontus fick, och har sen dess, alltid fått mig att gå utanför mina egna ramar. Det var så otroligt olikt mig, den samlade snälla flickan, att göra en sån sak som att kasta frukt på den coola killen som tjejer ville ha. Vi har tidigare kallat oss för Don Quijote och Sancho Panza. Drömmaren och visionären i Pontus och realisten i mig kompletterar varandra och gör att vi tar oss igenom diverse äventyr. Det har bland annat gjort att vi sopat banan med cancer och kunnat skoja och skratta under hela tiden. Jag och Pontus är ett jävligt vasst team, det är verkligen lätt att leka familj med honom (kan ni också stanna upp och tänka att ni "leker" mamma (pappa), pappa (mamma), barn"?). Vi har kul ihop. Vi gillar att umgås med varandra. vår kärlek har utvecklats under så lång tid. Det finns så otroligt mycket som vi tagit oss igenom som får komma lite pö om pö här. Men en sak jag kan berätta är att vi just börjat i parterapi och det är det bästa vi gjort för oss. För det där med att vara olika och komplettera varandra kan också vara så jäkla svårt. Ibland känns ”lika barn leka bäst” filosofin så mycket lättare. Men jag är övertygad om att olika människor är bra i alla andra aspekter av mitt liv så det måste vara sant i en parrelation också. Vi ska bara lära oss om hur man göra det efter så otroligt lång tid tillsammans och med en del trauman i ryggen. För det är ju du och jag, jag och du ❤️.
