Ja. Så löd det på söndagskvällen innan tanden skulle dras ut på måndag morgon. Det var just de orden det här lilla oskyldiga ansiktet yttrade med en stenallvarlig ton. Ord och inga visor. Vi lade oss platta direkt. Självklart ska hon ha tre leksaker. Vilka jäkla leksaker som helst. Bara hon kommer till ro inför ingreppet. Så hur hamnade vi här? Varför har hon fått en inflammation i tanden och måste dra ut en mjölktand? Jo, det ska jag tala om. Det är helt enkelt en konsekvens av den enorma mängden cellgifter Zoe fick under sin cancerbehandling. Dessutom avslutades hela behandlingen med intensiv helkroppsstrålning. En av konsekvenserna av detta som vi märker idag är hur det påverkar hennes slemhinnor och då särkilt i munnen. Det gör att hon lättare får hål, som leder till inflammation, som leder till att hon nu fick dra ut en tand för första gången. Vägen till specialisttandläkaren gick bra. Zoe, jag och Pontus har hittat vårt sätt. Hur vi beter oss och vad vi pratar om är som en outtalad koreografi. Zoe leder och vi följer. Subtilt men ändå så självklart. Så pass att när vi väl är framme har nervositeten släppt och vi skrattar hela vägen in ♥️. Vi har gjort det här många gånger nu. Vi har träffat många läkare tillsammans. Av olika anledningar. Men alla kopplade till cancern. Vi kallas in av en magisk tandläkare och sköterska som tar så väl hand om oss. Vi har fått info tidigare och vet vad som gäller. Zoe ska ta penicillin en timme innan ingreppet, check! Zoe ska vara fastande då hon ska få lugnande (och då fastar även vi i vanlig ordning som under alla hennes tidigare sövningar) och det är Midazolam som gäller. Vi känner igen det så behöver inte läsa på tänker vi, check (vänta in hur detta backfires af!). Medicinen blandas ut med lite saft. Det smakar, jag citerar, ”Skitäckligt!”. Medan medicinen börjar verka sitter vi inne på ett vilorum och Zoe ritar med det som hittas på rummet och min handväska. Det blir ett medicinfat i papp och en penna samt läppstift. Väl inne hos tandläkaren är de så sjyssta och låter oss alla tre komma in. Vi var tydliga med att vi alla tre har gjort allt tillsammans hela vägen och det skulle inte ta slut nu. Det blev inget tjafs alls. Zoe var så lugn. Bekväm. Tillfreds. Hon visste vad som skulle hända men var okej med det. Hon var så jävla duktig. Gjorde precis som de sa. Gapade stort. Låg still. Andades djupt ner i magen. Fy fasiken vad de kan få mig att gråta. Hur den där lilla kroppen bara biter ihop och kör 😭! Men det fanns inte utrymme för såna känslor nu. Dessutom höll jag på att bli lite yr. De höjde radion lite. Skönt! Tänkte att så slipper jag höra hur det knakar när de drar ut tanden. Eller, jag föreställde mig att det var så det skulle låta. Eka i hela rummet typ. De började med en kompress täckt med bedövningssalva som sattes in precis vid tanden. Den skulle sitta i 10 minuter. Lätt! Sedan var det dags för sprutan som egentligen inte var en endaste spruta utan en spruta som skulle in i omgångar. Jag höll andan när de sa att det var dags och inväntade hur hela hennes lilla kropp skulle spännas under mina händer. Men, det var också lätt! ”Nu sover tanden” sa tandläkaren. Nu skulle den ut. Jag tittar bort. Andas. Pontus har kommandot hela tiden. Jag är absolut inte i förarsätet utan har satt mig vid hennes fötter och Pontus håller hennes händer. ”Nu kommer jag att vicka lite på tanden”. Det tar bara ett par sekunder sen är tanden borta! Zoe har inte känt någonting alls. Hon är själv förvånad över hur bra det gick. Jag känner hur trycket över bröstet, som jag inte uppfattat innan, lättar så skönt. Med en ny, ren kompress fick vi sätta oss inne i vilorummet igen. Vänta in att sederingen skulle släppa något innan de släppte iväg oss igen. Vi överöser Zoe med pepp och komplimanger ♥️. Vi ritar, tittar på skärm och gosar. Vi klarade det 🙏🏾. Tänkte vi…. Pontus håller upp Zoe lite då hon fortfarande inte kan gå helt själv Och så var det ju. Själva ingreppet gick bra. Tanden var borta. Zoe hade inte ont. Mission accomplished! Så vi tog oss till Ica Maxi för att köpa tre leksaker och en glass att bryta fastan med och det är här helvetet bryter loss. Till en början liknade det det vanliga. Ett trött hungrigt barn som måste få upp blodsockret omgående. Kanske en varm famn och sen sova en stund i bilen på vägen hem? Det var planen men vi hann inte. Blicken i Zoes ögon förändras och hon får världens utbrott. Alltså, jag är bekant med utbrott av olika slag. Jag har sett det mesta hos mina barn av olika art. Hormonella, pga av NPF eller utlöst av cellgifter. Men det här hade jag bara sett en gång innan och både jag och Pontus kom snabbt på att det var första gången hon fick Midazolam och den gick ur kroppen. Jag mindes den gången hon fick just det lugnandet innan hennes första sövning inne på operation. När hon sen vaknade upp på uppvaket var hon en helt annan person. Nästan som besatt. Vi pratar Exorcisten…. Tillbaka inne på Ica Maxi. Zoe skrek rakt ut. Vrål ända inifrån. Som att hon skulle kräkas upp hela sin insida. Hon kastade ner saker från hyllor. Kastade ut varor vi hade plockat ihop i vagnen. Pontus tog upp för att trösta och då började hon slå. Hårt. Sparka. Skrika ännu högre. Slog honom så hårt i ansiktet att det ekade när vi stod där vid kassorna. Hon kunde inte sluta. Hon var inte där. Jag försökte avlasta. Försökte ta henne i min famn men hon ålade sig ned. Skrek. Grät. Befallde att vi lät henne vara. Sprang bort. Försökte springa ut. Vi bara tänkte att vi måste få hålla om henne och få i henne något. En Festis kanske. Jag bar ut Zoe ur butiken medan Pontus betalade. Hon skrek. Bet. Nöp. Rev. Slog mig så hårt. Grät att jag skulle släppa henne vilket jag gjorde flera gånger men då sprang hon ut på parkeringen. Till slut höll jag fast henne bara. Hade vi varit hemma hade jag aldrig gjort det. Pontus kom och vi satte oss i bilen. Hon skrikgråter. Har fullkomlig panik. Smiter ut ur bilen fler gånger tills vi alla tre sitter i baksätet med henne i mitten. Vi två föräldrar som vaktar dörren. Vi kan inte åka innan hon lugnat sig. Hon kommer att hoppa ut i farten! Det tog så lång tid. Säkert inte alls lika lång tid som det kändes. Kanske 30 minuter av rent hjärtskärande skrikgråt, panik, slag och ett ”FUCK YOU!” eller två. Till slut fick jag i henne lite Festis. Till slut fick jag vara nära. T.o.m. glassen satte hon i sig. Vi började prata lite. Kom överens om att det var dags att åka nu. Vi alla var helt slut. Jag och Pontus hade hållit oss lugna under hela utbrottet. Vi hade pratat lugnt. Sa att vi fanns där. Att det måste vara jobbigt för henne. Men ändå var jag rädd att hon inte skulle minnas det så jag sa det igen, nu när ruset hade lagt sig sa jag. ”Zoe, vi vet att det där var jobbigt för dig. Vi är inte arga. Vi vet att du gjorde saker som du ångrar. Men det gör ingenting. Vi finns här och vi älskar dig så mycket”. Då började hon gråta så mycket. Åhh jag kunde känna hur ont hon hade. Hur dåligt hon mådde över att hon försökt att göra illa oss fysiskt. Min lilla älskling 😭♥️ Jag sover aldrig mitt på dagen. Men det här tog på mig så jag tokslocknade i soffan. Inte Zoe. Hon var så pigg men satt bredvid mig. Nära nära. Vi avslutade kvällen med filmmys. Vi såg filmen ”Önskedraken” på Netflix som för övrigt verkar vara en ripoff på ”Aladdin” 🤷🏾♀️ men Zoe gillade den. Nu sover hon i sin säng. Pontus har inte kommit ned ännu så jag antar att han somnat med henne igen. Jag sitter och skriver det här inlägget och mår skit över att jag glömde det där med hur Midazolam påverkade henne. Att jag borde kommit ihåg. Jag hade ju alltid koll på det där. Varje medicin. Vad den gjorde men även hur det påverkade just henne. Allt antecknat i telefonen eller i mitt arkiv i hjärnan. Nej, min hjärna är inte vad den en gång var. Men jag ska förlåta mig för det ♥️. Fasiken! Hur gör ni som har utåtagerande barn? Tänker på er extra idag ♥️
