Om Cordelia är hjärnan och Milian solen, så är Zoe kärleken. Den renaste form av kärlek som inte lämnar en oberörd. Träffa henne under ett år eller under en minut och du är mesmerized for life. Du behöver inte ens träffa henne för du drunknar i hennes ögon genom skärmen också. Det där glittriga och busiga i hennes ögon. Det där smilet som gömmer hemligheter och berättar en historia. Den där energin som aldrig tar slut och som alltid smittar av sig. Hon ville aldrig komma ut. Hon trivdes så pass bra inne i min mage att vi dag 15 fick sätta igång mina värkar med värkstimulerande dropp. Jag var så ruttad denna gång men att få en planerad tid för när man skulle börja få ont var psykiskt påfrestande och ju närmre vi kom tidpunkten för igångsättning så ökade min puls. Pga av överbelastning på sjukhuset sattes jag inte igång förrän på kvällen så det blev inte mycket sömn utan jag andades mig igenom värkarna. Efter två tidigare förlossningar visste jag att jag ville ha epidural och den skulle sättas så tidigt som möjligt. Utan den skulle förlossningen ta evigheter för att jag inte kunde slappna av. Snart dags för bebis, trodde jag Så nice när epiduralen är på på plats Kring hela epiduralepisoden med just Zoe har jag så mycket att berätta men det kräver ett helt eget inlägg med jag kan avslöja att det slutade med att jag fick åka in och göra ett akutingrepp dagen efter förlossningen. Hursomhelst, epiduralen hade avancerats sedan min förlossning fyra år tidigare och jag kunde nu själv trycka in lite mer när jag kände behovet. Det fanns ett max – they said. Du kan inte ta för mycket – they said. Jag tryckte iaf frimodigt på den där knappen och till slut kände jag absolut ingenting. Inte ens när det var dags att krysta. När barnmorskan sa åt mig att trycka gjorde jag det, lite försiktigt enligt mig, men hon skrek ”Nej, inte så mycket!”. Jag tittade förvirrat på Pontus och vi skrattade till. ”Nu kan du trycka igen, FÖRSIKTIGT!”. Jag gav ifrån mig ett ett litet kryst, ungefär som när man ska kissa. ”Nu är hon ute!” hör jag barnmorskan säga. ”Va?! Skämtar du???” vrålar jag”. Jag skrattar så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Varför smakar det där bubblet alkohol? Varje gång har Pontus fått dubbelkolla åt mig. Lika ofattbart varje gång att en liten människa legat där inne! Sötaste bebisen jag sett. Men det har jag ju tyckt vare gång. Alltså att se dessa tillsammans för första gången! "Jag har tre kids! Så jävla sjukt!" var en vanligt förekommande tanke den här perioden I Turkiet, familjens första och än så länge enda resa utomlands Nej men snälla! En av mina absoluta favortbilder på Zoe Alltid med Dr McStuffin Så mycket glädje i en sån liten kropp Första och enda gången hon fick platta håret Alla som känner Zoe vet att hon älskar att nypa "kött". Jag tänker att det skulle kunna bli ett allvarligt problem i framtiden... Lite så har livet med Zoe varit. Så otroligt lätt och så otroligt mycket skratt. Så mycket kärlek hon gett oss alla andra fyra och som hon kompletterat den här familjen. Allt var så otroligt lätt tills det blev så himla, fruktansvärt svårt. Zoe hade ganska precis fyllt fem när vi fick beskedet om cancern. Om leukemin som tagit över hennes kropp. Det kom från absolut ingenstans. Jag kommer att ta er tillbaka till den tiden. Om hur det var att få beskedet, om första tiden, om hur man tar sig igenom alla behandlingar men framförallt om hur man lever ett liv efter. Jag har inte alla svar på det sista men jag jobbar så hårt med det varje dag. Det är meningen att Zoe ska finnas och sprida kärlek och energi till andra. Det är meningen att hon ska finnas för att berätta om vad hon gått igenom för att hjälpa andra. Idag gör hon det genom mig. Ni kommer aldrig att ångra att ni lärt känna henne. Ni kommer inte att få nog. Ni behöver lite Zoe i era liv. Ni har bara inte riktigt förstått det ännu. Ja eller, förutom ni som redan hängt med henne ett tag.
